Motigt
Ja, då var den motvilliga premiären begången. Jag har suttit i kanske 4 timmar på min stjärt och skrivit på ett anbud. Det kallar jag jobb. Alltså jobb-jobb. Inte sånt där trevligt nästan-ledighet-jobb som då jag är på gruppbostaden.
Jag gruvade mig några timmar på morgonen genom att lägga patiens och läsa morgontidningarna noga. För att inte tala om alla timmar jag gruvat mig under sommaren. Sen gruvade jag mig någon timme efter lunch, så känslan är att jag jobbat hela djävla dagen. Det är alltså inte sant, men det blev nog 4 timmar i alla fall.
Det är ett sånt där stort prestigefyllt uppdrag som vi väldigt gärna vill ha. Konkurrensen lär vara stenhård. Det handlar om kvalificerat samarbete med en stor ganska matcho offentlig organisation, en av de största i Sverige. Vi känner ganska väl till dem eftersom vi jobbat med dem flera gånger förut i ett mycket givande och prestigefyllt samarbete. Men då var det på regional nivå och nu rör vi oss nationellt. Jag känner instinktivt på mig att vi kommer att upplevas som fjäderlätta käcka små damer från norra landet, och jag tror inte det är meriterande bland centralbyråkraterna.
Märker du vilken inställning jag har? Jag har ju gett upp redan innan vi ens lämnat ifrån oss anbudet. Det är inte bra, det vet jag. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag tror att jag får bära mina tvivel och motstånd ett tag. Kanske kan jag arbeta upp ett engagemang så småningom genom att bara gneta på och vara på min vakt med att tappade sugar ska prägla språket i anbudet. Jag får helt enkelt låtsas att det här är kul och att vi är synnerligen spelbara.
Jag har fler motigheter att bära. Anbudet ska ges med flera av våra licenspartners inblandade. Det krävs av dem en del formalia med intyg, CV etc. Inte precis vad konsultkollegor älskar att hålla på med. Särskilt inte så här års. Jag har stor förståelse för det. Å ena sidan. Å den andra sidan skulle jag önska professionalitet med raska gensvar från kollegorna. Och det förväntar jag mig alltså inte. Jag tror att vi kommer att få jaga dem.
Sammanfattningsvis sitter jag här med ett arbetsberg framför mig och med en inställning att det inte är lönt över huvud taget. Vilket vinnande koncept!!! Nä, jag tror jag ägnar mig åt att putsa mina fönster en stund till. Där syns i alla fall resultat. Jag är inte redo för de där stora dragen än. Det känns bara motigt. Blä.
En sak till. Jag tror jag är världsbäst på att gruva mig. Alltid något.
Jag gruvade mig några timmar på morgonen genom att lägga patiens och läsa morgontidningarna noga. För att inte tala om alla timmar jag gruvat mig under sommaren. Sen gruvade jag mig någon timme efter lunch, så känslan är att jag jobbat hela djävla dagen. Det är alltså inte sant, men det blev nog 4 timmar i alla fall.
Det är ett sånt där stort prestigefyllt uppdrag som vi väldigt gärna vill ha. Konkurrensen lär vara stenhård. Det handlar om kvalificerat samarbete med en stor ganska matcho offentlig organisation, en av de största i Sverige. Vi känner ganska väl till dem eftersom vi jobbat med dem flera gånger förut i ett mycket givande och prestigefyllt samarbete. Men då var det på regional nivå och nu rör vi oss nationellt. Jag känner instinktivt på mig att vi kommer att upplevas som fjäderlätta käcka små damer från norra landet, och jag tror inte det är meriterande bland centralbyråkraterna.
Märker du vilken inställning jag har? Jag har ju gett upp redan innan vi ens lämnat ifrån oss anbudet. Det är inte bra, det vet jag. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag tror att jag får bära mina tvivel och motstånd ett tag. Kanske kan jag arbeta upp ett engagemang så småningom genom att bara gneta på och vara på min vakt med att tappade sugar ska prägla språket i anbudet. Jag får helt enkelt låtsas att det här är kul och att vi är synnerligen spelbara.
Jag har fler motigheter att bära. Anbudet ska ges med flera av våra licenspartners inblandade. Det krävs av dem en del formalia med intyg, CV etc. Inte precis vad konsultkollegor älskar att hålla på med. Särskilt inte så här års. Jag har stor förståelse för det. Å ena sidan. Å den andra sidan skulle jag önska professionalitet med raska gensvar från kollegorna. Och det förväntar jag mig alltså inte. Jag tror att vi kommer att få jaga dem.
Sammanfattningsvis sitter jag här med ett arbetsberg framför mig och med en inställning att det inte är lönt över huvud taget. Vilket vinnande koncept!!! Nä, jag tror jag ägnar mig åt att putsa mina fönster en stund till. Där syns i alla fall resultat. Jag är inte redo för de där stora dragen än. Det känns bara motigt. Blä.
En sak till. Jag tror jag är världsbäst på att gruva mig. Alltid något.
Kommentarer
Trackback
