Spontana beröm
Det är morgon på gruppboendet och jag ska för första gången basa över morgonruljansen där alla boende ska till sina respektive jobb. Det är ett tight schema där de ska väckas, mornas, medicineras, frukosteras, tandborstas, kollas kläder och bepackas med matlåda så att de står resklara på rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt för att hämtas upp med buss till jobbet. Alla med olika detaljrutiner och olika klockslag. Somliga klarar sig bra själv och ska bara ha stöd med någon liten detalj. T ex att marinera tänderna i en stärkande gel som hes i en bettskena som i sin tur liksom flärpas på tänderna alltmedan en äggklocka tickar fram sekund för sekund i 5 minuter. Jag har en lång komihåg-lista på vad som ska hända slag i slag från och med kl 7 och fram till ca kl 10.
Igår vid middagsbordet kom vi att prata om vad vi är bra på. De pratade om en tidigare vikarie, en läkarstuderande som de verkligen gillade. Jag blev inspirerad att initiera reflektion över gillanden, alltså egna och andas styrkor. Det var lite ovant för dem, men det gick till slut. Jag själv fick omdömet att vara bra på att lyssna och att hjälpa till på ett behagligt och diskret sätt. Det tar jag som ett riktigt stort varmt erkännande.
Så här mot slutet av semesterperioden vet våra boenden att vi vikarier snart ska sluta. De har järnkoll på vilka som jobbar när och vet t ex vilken dag jag jobbar sista dagen. Det är något jag själv inte har särskilt bra koll på. Nu intensifierar de berömmen över att de har trivts bra med oss i sommar och vill att det ska framgå på ordinarie personalmöten framöver i augusti. Ja, de bekräftar att de trivs med sitt boende i stort också.
Den positiva bekräftande inställningen förundrar mig, då jag vid introduktionen hörde ett och annat om att de minsann gärna kan finna fel och vara missnöjda. En av dem brukar gilla att själv gå till pressen och påtala sitt missnöje. Han är en lokal kändis och en riktig medialinslus. Vi har fått order att alltid hänvisa massmedia till chefen och aldrig uttala oss själva. Nåväl. Jag märker alltså inget av detta utan hör bara idel beröm och det kommer spontant och på eget initiativ.
När jag kommer till jobbet blir jag mottagen av en av de boende, han med svåraste handikappet som inte kan tala, med översvallande glädje. Ibland kommer han med stora välkomstkramen och alltid med ett stort välkomnande skratt. Han är som en glad tillgiven hund. Det gör verkligen gott. Tänk om vi människor kunde vara så lite till mans. Jag ska i alla fall tänka lite mer på detta och hur jag möter andra.
