Våg av kvinnliga trubadurer?
I torsdags (förrgår) var jag med dottern och hennes vänner i Vitabergsparken (har varit i Kungliga Huvudstaden några dagar) och såg en konsert / föreställning eller vad det nu var för något som hette No More Lullabies. Temat var långsiktigt hållbar utveckling och artisterna filosoferade och agerade på temat. Härlig musik, tänkvärt mm. Kände mig hemma i ambitionen att ha ett större eller högre budskap, bortom viljan att bara bli känd själv. Och att artister och publik delar intresset. Så här beskrivs föreställningen
”No More Lullabies i Vitabergsparken samlar flera av Sveriges mest intressanta artister som genom musik och poesi vill inspirera till samtal, bortom politisk retorik, försvarsreaktioner och egenintressen.
Vi berörs alla av hur klimatet på vår jord förändras, på många ställen drabbas människor redan i dag. Det är dags att vakna. Vi behöver inga flera vaggvisor.
Medverkande: Ane Brun, Bob Hansson, Asha Ali, Emil Jensen, Jennie Abrahamsson, Rebekka Karijord, Dag för Dag, Wendy McNeill, The Tiny, Nina Kinert, Waterkings, Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert) m. fl.”
Blev alldeles förtjust i Annika Norlin som sjöng om brusten kärlek SÄKERT! Är du fortfarande arg. Hennes live-framträdande var långt mer gripande, med scennärvaro och publikkontakt, än vad den här filmsnutten visar, men det var i alla fall den låten. En annan härlig låt är För varje Hjärtslag tillsammans med Anna Järvinen.
När jag nu googlar och kollar på Youtube förstår jag att damen är rätt känd och att det bara är jag som inte riktigt hänger med. Men en stilla undran får jag när jag tänker på artistutbudet på No More Lullabies. Ser vi en våg av kvinnliga trubadurer äntra scenerna runt om i landet? Som sjunger om hur svårt det är med relationer och om hållbar utveckling?
