Klaag
Den här klagovisan har legat minst en vecka i min burk utan att jag publicerat den. Nu känns den kanske inte så aktuell, men jag klistrar hit den i alla fall. Den brydde mig då.
För några dagar sedan bloggade och facebookade jag om hur usel jag kände mig. Det väckte viss bestörtning från en person som inte är van med mitt dramatiska språk för vardagligheter.
Jag känner att jag är på krigsstigen mot förträfflighetsmaffian. Allt ska va så himla förträffligt hela tiden.
Ja, jo, jag vet att våra tankar påverkar oss och hur vi tolkar tillvaron och det som sker. Jag till och med tror på att det är så. Men jag står bara inte ut att hela tiden tolka tillvaron som fantastisk och möjlig och halleluja. Ibland är det skit. Punkt. Ibland får jag spunk över mig själv och tycker att jag är värd ett gammalt unket lakan över huvudet.
Jag tycker det är hjälpsamt att gå in i den förfärliga självdestruktiva tomheten som uppstår när jag inte vet vad nästa steg är. Jag tror att jag kommer igenom skiten fortare om jag tillåter tomheten att ta sig de uttryck som den behagar.
Det irriterar mig att tillvarons olika kvalitéer inte får finnas på lika villkor. Det är OK att vara optimistisk, glad och nöjd, men inte ledsen, arg och orolig. Det irriterar mig att våra olika åldrar inte får vara så som de är. Nej, vi ska föryngra oss, piffa till oss, måla över och skönhetsoperera oss. Klaag.
