Kontext

Jag har en kompis som med sin familj bor i allra sydligaste delen av mellanmjölkens land. Han fyllde 60 häromdan och jag har åkt ner för att fira nu i helgen. Det var här jag en gång studerade till arkitekt och bodde i närmare 10 år. Varje gång jag åker hit får jag en särskild nostalgisk känsla i kroppen. När jag emellanåt tänker på att flytta så är det ofta hit jag tänker mig.

Nu har jag dessutom träffat kompisens barnbarn, en nästan 3-årig dotter Milla och en 3 månader gammal son Tage och deras föräldrar. Det har hög nostalgifaktor att hålla i en sån där liten en som ler mot en som en sol och att minnas hur det var en gång med barnafödande och första tiden som förälder.

Jag ägnar mig alltså fullt ut åt nostalgiskt griseri och har det bara hur gott som helst. Dessutom har jag någorlunda  kommit över min självförtroendesvacka och är normaluppblåst i min syn på vad jag tillför i uppdragen. Hybrisen är så att säga normalstor. Det är inte fel, det heller.