Kontext

Vi pratade också mycket om beroende igår kväll. EV berättade om sitt eget träningsberoende, om systerns relations- och nåt-annat-beroende och brorsans fanatiska religiositet. Farfadern söp ihjäl sig. Det var dråpliga berättelser han delgav om sig själv.

Han berättade om kemiskt beroende (t ex av alkohol, nikotin, narkotika, socker) och processberoende (exempelvis sex, shopping, spel, träning, överdrivet ätande eller svältande, arbets-”narkomani”, överdrivet bloggande och face-bookande). Han berättade om primärt och sekundärt beroende. Primärt beroende är det som jag i första hand gör, primärt beroende är det jag kompenserar med om jag inte kan leva ut det primära beroendet. Själv började han dricka när han la av med att träna under en period.

Vi pratade om beroendets karaktär. Det handlar inte om hur mycket jag faktiskt ägnar mig åt beroendet utan hur mycket det invaderat min hjärna, hur mycket jag tänker på det som är kopplat till beroendet. I mitt fall märker jag hur jag snackar på där inne i hjärnan att nu borde jag inte ta mer chips, nu får jag unna mig, … i det oändliga. Särskilt då jag börjat knapra i mig av det som triggar. EV sa att man kan vara träningsberoende och bara träna två timmar i veckan medan andra kan vara icke beroende och träna en gång om dan. Det handlar inte om kvantiteten i utövandet utan om besattheten av det.

Jag checkade av med honom – visst är det i mitt fall helt enkelt så att jag ska avstå det mesta av socker? Och sörja de goda efterrätterna, kakorna och godiset som jag då inte får äta? Han bekräftade att så är det med att hantera kemiskt beroende.

Man kan säga att jag är på en avgiftningskur nu. Sen, när februari har gått, ska jag långsamt men säkert börja äta mer av långsamma kolhydrater och lära mig vad jag ”tål”. Tyvärr är det väl så att jag inte ska ägna mig åt sockersöta saker nå mer. Då riskerar jag nåt… nämligen att bli omåttlig igen. Att beroendet tar över.

Mitt val är helt enkelt att leva med och  utöva beroendet, vilket jag gjort hela mitt liv, eller att ta en fight med det för att helt enkelt må bättre och inte utveckla följdsjukdomar.

Jag är faktiskt lite nöjd med mig själv. I hela mitt liv har jag jojobantat. Nu ser jag bantningen som ett sätt att medicinera mot symtomen. Att nu avgifta mig och jobba med orsaken bakom är ett annat förhållnignssätt. I alla fall vill jag tro att det är så. Jag hoppas att det är så. Det är rimligt att det är så. Eller hur jag nu ska uttrycka mig.