Realångest
Jag är på partnerträff i skötet av Mellanmjölkens land. De berömda fornnordiska högarna är inte många kilometer bort.
Incheckningsrunda. Jag berättade bl a om min obehagliga känsla av att vara oduglig konsult. En kollega säger att det är ett vanligt fenomen hos dem som varit med om sånt som jag varit med om. Det har ett namn, realångest – dvs en ångest som har en reell grund, eller katastrofångest – dvs rädsla för katastrofen som överförs på något annat, t ex på min syn på mig som konsult. Egentligen är jag rädd för att jag ska dö och hjärnan tolkar om det som en rädsla för att inte duga som konsult.
Jag har levt så länge och intensivt med ett reellt existentiellt hot, alltså mitt liv som människa har varit hotat av den cancer jag har. Nu när hotet inte är lika reellt längre överför jag katastrofrädslan på mitt varande som konsult. Ungefär så förklarade hon det. Det stämmer med vad min urolog KÅ förvarnat om (nedstämdhet då det börjar gå bra) och det stämmer i tid. När jag bevisligen äntligen var ihopläkt (hösten 2009) och resultatet efter varje kvartalskontroll visar entydigt positiva besked, då börjar jag tvivla på min duglighet som konsult. En dov gnagande känsla av tvivel som inte är bra alls. Inte för nån.
Det gjorde mig gott att sätta ord på spökena och jag blev faktiskt lättare i sinnet.
