Kontext

Nöjd

Ja, då är den magiska gränsen passerad. Det känns så himla gammalt att vara 60 +, vilket jag nu alltså är. Ger mig själv en eloge i att ha önskat ett firande som passade mig så fint. Stillsamt med bara nära och kära. Det viktigaste för mig var att vi var samlade och ”bara var”. Jag blev hörsammad i mina önskningar. Jag upplevde ett dygn med mina tre barn och äldste sonens fru. De gav mig sånt som de visste att jag gillar – samling, UT, dvs promenad i vacker natur, lunch i ett Naturum, hem och spela SPEL (Bonanza), iväg för god middag på en fin restaurang, hem och spela lite spel igen, nattsömn och frukost tillsammans och jo, vi hann med ytterligare lite spel innan det var dags för dotter och son att resa hem till sig. Perfekt. Det var faktiskt lite överväldigande med allt umgänge. Jag blev liksom mätt. Tänkte åtskilliga gånger på hur splittrad och ofokuserad jag skulle varit med firande typ öppet hus.

Igår var jag och hälsade på kära kompisarna I&A. Det är så himla gott att träffas med ojämna mellanrum. Och det är tack vare att sonen flyttat hit till K-staden vid stora sjön, som jag liksom återupptagit kontakten med mina gamla matlagskompisar från studietiden i södra delarna av mellanmjölkens land. Vi skojade om att flytta tillbaka och bilda ollokollo tillsammans.

Undrande

Om någon dag, den  7.e,  väntar ytterligare en passage. Då ska jag kontrolleras på op och, ja, sanningen till sägandes så välkomnar jag kontrollen, för jag har förnimmelser jag undrar över. Jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att jag fått tillbaka cancern. Men å andra sidan har jag haft långt mera förnimmelser tidigare och det har inte varit nåt, så jag hoppas att det är så nu med.

På det hela taget känns de här kontrollerna inte lika dramatiska längre. Jag är inte lika tagen av att undra och vara beredd  på whatever. Om det skulle vara nåt, så får jag ta hand om känslorna då. Den där undrande medvetenhetens uppförsbacke, som jag beskrivit tidigare, är inte lika brant och inte alls lika lång som tidigare.