Kontext

Igår lämnade jag några blodprover på labbet i vårt friskhus. Det är ett led i att söka svar på de nya frågor som min läkare ställer om min hälsa. Nu återstår en ultraljudsundersökning och närmare två veckors väntan innan jag träffar henne. Det känns som evigheter.

Jag vill verkligen få dessa frågetecken undanstökade, jag vill ha dem bakom mig, jag vill gå vidare i livet och helst kunna glömma de här nya funderingarna, jag vill kunna minnas det som storm i ett vattenglas. Konstaterar att det är en del av livet att gå och vänta på svar från prover. Det är en konst att den här mer eller mindre oroliga väntan inte förpestar eller dikterar livet alltför destruktivt. Jag känner mig inte alls bra på det. Jag påverkas verkligen av den här väntan. Bloggen är min ventil. Här skriver jag av mig för att sedan, när jag klickat på publicera-knappen, gå vidare och leva livet så normalt som möjligt.

Tack och lov för bloggen. Jag vet ju att jag har få läsare. Det är rätt skönt faktiskt. Det är ju inte de många läsarna jag är ute efter. Jag är ute efter att skriva av mig och för att de få, som vill hålla sig uppdaterade, ska kunna göra det. På senare tid har jag noterat att antalet läsare ökat markant. Undrar om det är en tillfällighet? Blir lite nyfiken på vilka ni är. Vågar jag fortsätta skriva?