Kontext

Fy sjutton va förvirrad jag blir när jag känner av det där mystiska i ryggvänstern. Jag har i flera dagar varit helt befriad från förnimmelser och molvärk fram till idag på jobbet då jag kände av ”nåt” igen.  Jag hade föraningar  i natt och i morse, så jag är inte förvånad att det blommade idag. Inte särskilt starkt. Inte särskilt utbrett. Inte särskilt länge. Men påtagligt. Den här gången mera som en punkt som jag kan peka på.

- Här, ca 5 cm in i kroppen från en alldeles fix punkt.

Jag får koncentrationssvårigheter och hjärnan går på högvarv….

- Vad ÄR det för nåt?

... samtidigt som jag pratar mig själv till rätta.

– Du är ju nyligen undersökt och det såg ju i stort sett väldigt bra ut.

- Ja, jo, det är faktiskt väldigt skönt att jag är ny-kollad. Men hur var det med den där levergrejen?

- Det såg ju ut som en förkalkning och var inte något att oroa sig för förra gången.

- Nä, det förstås. Men vad är det då som jag känner av?

- Det är inte så lätt att säga. Lite knip och mol kan man ha utan att det finns nån som helst anledning att oroa sig.

- Ja, jo, det har du förstås rätt i. Men tänk om… tänk om det är så att jag fick några år till låns, men inte mer. Det finns ju faktiskt den möjligheten också.

- Ja, absolut. Och so what? Man kan dö i trafiken också. Inga garantier. Den dagen kommer, var så säker. Dessutom kan det vara nåt psykiskt… Inbillning, typ.

- Ja, jo,…

Så håller jag på där inne i hjärnan. Helt klart påverkas jag av de där smärtförnimmelserna i ryggvänstern. Inte för att de är så smärtsamma utan för att de skrämmer mig. Är alls inte cool. Ska bli skönt att snacka med min urolog snart.

Nu tänker jag på en annan sak. Jag har ju erfarenhet av att ha haft lite urinvägsbesvär, år ut och år in, som jag inte brydde mig om. Tänkte - Lite besvär får man faktiskt finna sig att ha så här när man är medelålders. Det blev rejält chockerande den dagen för tre år sedan då jag fick beskedet avancerad blåscancer. Tror att mina nuvarande relativt anspråkslösa men ändå påtagliga besvär från ryggen-buken kan kopplas till den här erfarenheten. Jag vet att det kan vara allvarligt utan att  kännas så värst. Det är faktiskt skrämmande. Riskerar att vara antingen hypokondrisk eller svårt sjuk. Mellanting gives inte, verkar det som.