Något litet kan lätt bli för mycket
Det går att lära sig mycket om livet här på gruppboendet. Ett beteende, som kan verka trevligt, kan slå över till ohanterlighet. Exempel. Vi har B. Jag har skrivit om honom förut. Det var hans 93-åriga mamma jag fick förmånen att träffa för en tid sedan (Bloggg: Stolt och undrande). Det var också honom jag tappade bort då vi skulle picnica ute på gräsplanen häromdagen (Blogg: Generalrepetition). Han är väldigt go emellanåt. Men kan också fastna i ett tjorvigt garn av tankar. På senare tid har han bedyrat oss vikarier sin kärlek genom att säga att vi är välkomna tillbaka nästa sommar. Om och om igen. Jag har varit noga med att bekräfta vad jag hört, att jag känner mig välkommen och att jag inte kan lova något om hur det blir. Han har också gillat min vikariekollega L. Han vill gärna att hon ska fixa med hans tänder, handla med honom och så vidare. Jag har tyckt att det varit gulligt med denna tillgivenhet. Klart vi ska tillgodose hans önskemål om det bara går.
Nu har jag fått anledning att tänka annorlunda. Hans tillgivenhet till L håller på att gå över styr. Han planerar sitt liv efter hur hon jobbar och han vill göra allt tillsammans med henne. Det visade sig att det tidigare fanns en personal, Li, som jobbade där och som han fattade tycke för. Det blev till slut ett gissel för alla. Till slut fick hon omplaceras.
Här kan alltså något litet lätt bli för mycket.
