Nice try
Jag har ju tänkt att experimentera med sagoberättande om vardagslivet på gruppbostaden. Första experimentet efter upptäckten att en saga kan ena och fängsla gick så där. Egentligen inte alls.
Nu var det tre boende som jag berättade för. O, A och J. O var med vid förra tillfället. J, som är en mycket speciell person, gick och väntade på ett paket som han menade att en moster skickat till honom. Vi förklarade att det först kommer en avi som man sedan ska ta med sig till posten för att få ut sitt paket. Han gick och väntade på brevbäraren. Vad är klockan nu? Varifrån kommer brevbäraren? Vad är klockan? När kommer brevbäraren? Om och om igen. Så där var tredje minut. Det räckte inte alls med att säga att det dröjer bortåt två timmar innan brevbäraren kommer. När kommer han? Vad är klockan? Nu?
Det var som upplagt för en stunds sagoberättande: Det var en gång ett gäng som satt i köket och pratade. Där var O, A och J. En av dem, J, väntade på ett paket. Han undrade ivrigt när brevbäraren skulle komma. …
Jo då de lyssnade alla tre. Några sekunder. Sen sprang J och gömde sig på sitt rum. Jo, han sprang. Och han springer ogärna i vanliga fall. De övriga drog också iväg… sagoberättandet upplöstes helt naturligt. Man kan säga att första experimentet hade en splittrande funktion. Inte samlande, som jag hoppats.
Kvarstår insikten att sagoberättandet påverkar. Det är nog ingen bra idé att använda saga i grupp. I alla fall inte generellt. Kan kanske funka för en del... ibland... i särskilt gynnsamma situationer... Hade jag över huvud taget trott nåt annat? Njae. Jo, jag är nog lite blåögd och okunnig om vad som kan vara möjligt. Det var i alla fall ett nice try.
