Kontext

Idag, på jobbet, upplevde jag en stund av intensiv kommunikation. Det är närmast magiskt, då kommunikation med varandra inte hör till vardagligheterna på ett gruppboende. Åtminstone inte den typ av kommunikation jag menar. Den som innebär att en säger nåt, den andra bygger vidare på det, en tredje likaså och att alla någotsånär pratar om ungefär samma sak.

Det pågår en hel del samtal på gruppboendet, men det är mer parallellt pågående monologer och alldeles egna samtalsämnen som inte andra är del i. Det kan låta som samtal med varandra, men vid närmare betraktande består samtalen av frågor och svar och där frågorna möjligen besvaras av frågeställaren själv eller frågor som får stå obesvarade. Personalen är ett skickligt kitt i att få ihop det hela till en trevlig måltid.

Idag satt vi tre personer och åt lunch. Vi skulle varit fyra, men en av dem dök aldrig upp. - Var är A nånstans? - Jag vet inte, jag har ringt honom men han svarade inte. Han är väl ute och går. Ungefär hit gick samtalen utan att det är värt att notera. Men så flög ett sorts kreativt småpratigt nånting i mig. Jag började ... berätta en saga. - Det var en gång en man, en A, i sina bästa år, som skulle äta lunch. Redan här stannade mina två lunchare upp och lystrade. - Han hade två kompisar som satt och väntade och undrade var han var nånstans. De väntade och undrade. De tittade på hans tomma tallrik...

Ja, jag kunde berätta denna verklighetssaga en rätt lång stund och mina lunchare lyssnade och kommenterade sagan. Vi kommunicerade kring ett enda tema, vi pratade om samma sak. Det var en stunds magisk trollbindande kommunikation. 

Det här gör ju att jag undrar om sagor är nåt för oss. Jag har inte sett till några böcker på boendet. Vi tittar mest TV. Nu ska jag fundera på berättelser och sagor som jag undrar om de skulle funka att läsa. Och kanske prova göra sagor av den vardag vi redan lever i.