Kontext

Jag fick en kommentar till förra bloggen från sonahustrun. Hon menade att mitt sagoberättande är snubblande nära något som heter sociala berättelser, en pedagogisk metod för funktionshindrade. På hennes inrådan har jag googlat på begreppet och läser bl a  följande, en sammanfattning av en Kandidat-uppsats från Örebro universitet/Pedagogiska institutionen av Marie Borglund 2007:

”Sociala berättelser är små korta berättelser som skall vara skrivna i första person och som syftar till att skapa förståelse kring en social situation. De syftar också till att ge stöd för att ändra ett visst beteende som berör en viss social situation. En social berättelse kan vara skriven med illustrationer, innehålla endast text eller endast innehålla bilder. Detta för att möta den berörda individen där dess förståelse finns.

Den svenska forskningen om detta ämne är begränsad, vilket leder till min uppsats. Jag vill visa på användandet av sociala berättelser utanför autismspektra. Aktionsforskning har jag funnit som lämplig metod, eftersom jag haft tillträde till forskningsarenan som lärare i olika skolor. I mitt insamlande av material har Birgitta Anderssons bok Bygga upp ett erfarenhetsbibliotek genom sociala berättelser  och seriesamtal (2000) varit vägledande. Birgitta Andersson är den som har introducerat användandet av sociala berättelser  i Sverige. Mitt empiriska material har insamlats från tre olika fall där eleverna varit i olika situationer, haft olika förutsättningar, befunnit sig i olika åldrar och deras problembild har sett olika ut.

Effekten av de tre använda sociala berättelserna har delvis varit måluppfyllande, och slutsatsen är att sociala berättelser  kan användas utanför de autistiska spektra som det tidigare forskats kring. Jag anser att sociala berättelser är ett verktyg som kan användas som problemlösare i många situationer och med stor mångfald hos användarna.”

Det här är sånt som bara kan hända just nu, i den tid jag och vi lever i, med den teknikutveckling, de intressen och det kunnande som finns och som just nu råkade mötas. Det behövdes en företagare som behövde bättra på sin ekonomi genom att vara sommarvikarie på ett gruppboende, det behövdes en semester då det fanns tid att stanna upp och reflektera över en mikrohändelse i vardagen, t ex mitt sagoberättande under gårdagens lunch. Det behövdes en stunds skrivande om händelsen på en blogg som kunde läsas av C där hon befann sig på andra sidan av jordklotet på semester i Vietnam. Hon kunde berätta något som hon visste men som jag inte hade en aning om, nämligen att jag hade råkat snubbla på ett kunskapsområde i sin linda.

Är det inte spännande att leva just nu! Nåväl, jag tänker inte bli forskare inom ”sociala berättelser”. Men jag tänker fortsätta att utforska hur vi flera personer tillsammans möjligen skulle kunna hitta ett sätt att kommunicera tillsammans genom en stunds sagoliknande berättelser, kanske interaktiva, om vår egen vardag. Jag tänker inte ha högre ambitioner än så och absolut inga pedagogiska ambitioner om förändrade beteenden, problemlösning eller så. Lite kommunikativt experimenterande och lek, helt enkelt. För att det roar mig och för att jag inte kan tänka mig att det kan vara skadligt på något sätt.

Innan jag är klar med vikariejobbet har jag väl döpt mitt experiment till ”systemiska berättelser”, för jag är intresserad av vårt samspel och hur vi tillsammans kan kommunicera med varandra i grupp. Jag börjar känna igen mig. Yrkesskadan börjar göra sig gällande. Jag är system-intresserad mer än individ-intresserad.