Som humlan
Värmen imponerar och tröttar. Äntligen har jag kommit igång med omsorg om huset. Fönstren och spaljén får vad de behöver medan dottern attackerat köket, som ska få nya tapeter. Det är verkligen mycket hög tid för fönstren att få lite omsorg. Jag borstar färgflagor med stålborste och skrapar med stålskrapa. Sen tänker jag måla över det hela och räknar därmed att fönstren ska hålla ännu ett antal år. Jag har lagt en bräda på altantaket för att inte riskera att trampa igenom. På så sätt når jag relativt lätt vardagsrumsfönstren.
Vänstra bilden är en detalj från sovrumsfönstret. På högra bilden syns det spröda altantaket.
Ni skulle se mig då jag ska tillbaka in från altantaket efter förrättat förvärv. Jag sätter mig på fönsterbrädan med benen dinglande utanför. Det är precis så pass att jag når upp att sätta mig. Sen föser jag min gump längre in i rummet över på en stol, som jag placerat där för ändamålet, och då kan jag med yttersta ansträngning veckla in först ena benet och sen det andra in i rummet. Jag ber till gudarna att jag just då ska slippa ryggskott. Det är alltså inte bara att jag har tummen mitt i handen när det gäller fastighetsskötsel. Jag har heller inte de fysiska förutsättningarna. Handlederna orkar inte skrapa nåt längre tag och jag klarar alltså med nöd och näppe att komma åt att göra det jag egentligen inte kan göra. Jag agerar likt humlan, som egentligen inte kan flyga, men det vet den inte om så därför gör den det. Jag varken orkar eller kan renovera mina fönster, men det vet inte tillvaron om, och det finns inga vettiga alternativ just nu (har inte råd att leja för det) så därför gör jag det.
Jag är också lättad över provsvaren. Men det går fort att vänja sig vid att läget är OK, att hälsan självklart är bra, så det gäller att aktivt hålla glädjen kvar en stund. Förkylningen har tagit ny fart så jag rosslar och snorar och känner mig faktiskt aningen ämlig. Det var ju det här bytet jag gärna gjorde. Gärna en vanlig bonnförkylning i stället för en smygande cancer man just inte känner av. Nu har jag fått min önskan bönhörd. Och ja, det bytet gör jag fortfarande gärna, även om jag just nu känner mig aningen sjuk. Dock inte oroad.
Humlan flyger vidare.
