Full i frågor
Morgon på Gruppboendet. Har sovit som klubbad till strax före 8 och nu sitter jag och vinglar framför tangenterna nyklädd och oäten. Jag somnade till dunka dunka från stadsfesten och nu är det bara kylskåpet eller fläkten eller nåt som mullrar lite diskret.
Natten har varit vilsam men nu kommer de jobbiga tänk-om-tankarna igen. Tänk om… hur sannolikt är det att jag har en echinokock-systa? Vilken av de två sorternas mask handlar det då om? Kan man gå i över 30 år utan att en sådan upptäcks, dessutom av en slump? Om jag fick den i Kenya så handlar det om nån gång mellan 1973 och 1981. Jag vistades i Kenya några veckor 1973 och 1975 och bodde där i ett år 1980 – 81. Mellansonen är född i Nairobi. Hur stor är systan? Hur är den formad? Vad gör man åt saken? Vad innebär det för min arbetsförmåga nu i höst? Kan övriga i familjen också gå med maskbon, X-et och de två sönerna? Etc etc. Jag blir trött av tanken på ännu en lång vända av osäkerhet och tuffa behandlingar och att förhålla mig på nåt djävla vänster till kunder och kollegor. Å så säger jag till mig själv i nästa tankevända – Stopp nu. En sak i taget. Först ska vi se om… sen kommer planerna för det som då gäller. Stay cool.
Jag har sett till att mina tre barn fått veta att jag går med dessa nya bryderier. Egoismen tog över handen. Jag ville inte gå alldeles ensam med dessa grubblerier. Jag vill att några, mina barn fick det bli, skulle veta vilka funderingar som finns kring den där växande leverförkalkningen som upptäckts. Jag vet att det är egoistiskt. Egentligen borde de få vila från alla funderande detaljer kring mammans hälsa. De får så det räcker och blir över ändå. Det kan räcka med att de matas med vad som faktiskt är. Men, ja, jag var inte omedveten om egoismen när jag kontaktade dem i går kväll. Sönerna på telefon och dottern på mail. Behovet var starkt att slippa bära de här funderingarna ensam just då.
Och vet du - bloggen är fantastisk. Här skriver jag av mig utan att tvinga mig på en enda en att läsa. För mig har bloggandet både en terapeutisk funktion och faktiskt också en konstnärligt stilistisk. Jag bemödar mig på ett sätt som jag inte gör då jag skriver i min privata dagbok. Den där sommarprataren med ALS berättade att hennes blogg varit livgivande och säkert bidragit till att hon överlevt så länge. Det känner jag igen. Utan att kunna förklara fenomenet så är bloggandet också livgivande för mig. Jag är en sann Homo Scriptor, som på något vis är både cool och orolig, egoistisk och klok. Både – ock. Dessutom är jag full i frågor. Nya frågor.
Jag har läst så pass mycket på nätet att jag förstår att de prover som ska tas till veckan är sådana som ska ge goda svar på flera av frågorna. Min urolog och skyddsängel vet vilka frågor som kan få svar just nu. Hon är som vanligt flera steg före. Som vanligt konstaterar jag att jag har gräddfil till kvalificerat omhändertagande.
