Kontext

Igår surrade vi på jobbet om stämningen där. Den lär ha förbättrats betydligt jämfört med under våren. Det är gött att se oss alla sitta tillsammans över en kopp kaffe. Den sociala sidan har förstärkts. I våras gick var och en för sig och gruffade, har det berättats mig. R satt ofta och bara gnydde ihållande av misshag, som personalen inte kunde härleda. Det var ofta bråk om skitsaker. Nu kryper de ut ur sina hålor och deltar i gemenskapen avspänt trivsamt, deltar efter förmåga i matlagning, plockar disken villigt. De flockas ofta runt oss personal och vi skrattar mycket. De busar gärna. Harmlösa bus.

Vad kan det bero på? Ja, självklart spelar det in att det är sommar och enkelt att vara både inom- och utomhus. Det är ledigt, vilket inte alltid är så populärt hos de boende, som saknar att ha jobbet att gå till. Men jobbuppehållet för det med sig att de längtar till kommande vecka då de börjar igen (förväntan). Verksamhetens chef har varit förutseende och noga i valet av vikarier. Efter att ha tagit referenser på oss valde hon ut några erfarna motiverade ungdomar och en äldre erfaren dam (jag själv). Introduktionen sköttes föredömligt. Vi välkomnades av såväl personal som boende. Alla boende verkar gilla oss (somliga kanske lite väl mycket). De som kan bedyrar att vi är så uppskattade och välkomna igen. Vi vikarier trivs dessutom utomordentligt med varandra. En sak till spelar in. Förnyelsen. Nog för att de flesta av våra boenden mår bra av strikta rutiner, men även sådana människor kan ju bli less och uttråkade på likformigheten. Vi vikarier står för något nytt, en frisk fläkt. Allt det här bidrar, tror jag.

Däremot vill jag inte kasta ett mörkt ljus över den ordinarie personalen. Jag tror absolut att de gör ett hedervärt jobb. Men omständigheterna gjorde att alla var aningen nedgångna och trötta. Därför känns det så kul att kunna överlämna ett upphottat gäng nu när de börjar komma tillbaka från sina semestrar.