Inte så illa pinkat
Jag är ju gubevars universitetsstuderande i AI, Apreciative Inquiry, vid MIUN. Häromdagen var jag på en två dagars workshop i ämnet. I Drottningstaden med en annan arrangör. Emellanåt plitar jag på mina studentuppgifter och tätt som oftast reflekterar jag över kraften i det uppskattande förhållningssättet.
Som med det mesta, så är det lättare att se hos andra vad de kan och kunde göra. Men jag själv då?
Jag fångar mig ofta med att tänka på bristerna i min egen uppväxt. Det är jag bra på, faktiskt. Det är inte svårt att finna brister hos en dysfunktionell familj där de båda vuxna, mina föräldrar alltså, gjorde så gott de kunde inom ramen för vad som var tänkbart möjligt för dem. Det har gett mig dålig självkänsla, en nedvärderande uppfattning om vad jag kunde vara lämpad för i arbetslivet och en formidabelt grundmurad inställning till att jag är oattraktiv och inte värd att ha.
Men om jag ställer AI-frågor om min barndom, hur blir det då? Vilka är höjdarupplevelserna? Vilka värdefulla lärdomar från barndomen har jag tagit till mig som gett mening till mitt nuvarande liv? Vad är det bästa med just min barndom?
Ja, många höjdarupplevelser har jag ju. Mest handlar de om resor och äventyr, då målet varit ovisst och utmaningen varit att lösa diverse problem efter vägen. T ex när min pappa och jag åkte till Danmark från Helsingborg och han upptäcker på båten över att han glömt börsen. Jättespännande tyckte jag (men det tyckte inte han). Det handlar också om enklare saker som att ta en skidtur eller att samlas över ett korsord eller en stunds kortspel.
Värdefulla lärdomar… ja, det har jag ju hur många som helst. Jag ville t ex ha en egen arbetslivskarriär och inte så instängt beroende som min mamma var. Jag ville ha flera barn, så att de inte blev så utsatta och ensamma som jag var. Jag har valt att göra en värderingsresa (ref klassresa) som i mångt och mycket gör mig till ansvarig för hur jag har det och vad jag bidrar med här i världen. Jag är inte alls det passiva offer för omständigheterna som mina föräldrar var. Nån sorts djävlar anamma har jag fått med mig. Jag har lärt att materiell trygghet inte automatiskt är lika med existentiell lycka. Jag har lärt att droger dövar ångest – men bara tillfälligt och till ett enormt pris. Jag har kunnat använda arvsanlagen till att vara både kreativ och nydanande. Etc etc.
Det bästa med just min barndom är att den format mig till den jag är idag. Med alla tänkbara brister och förträffligheter. Så illa pinkat var det trots allt inte.
