Visst gör det ont när knoppar bister
Jag har varit på resande fot i två veckor nu. Kom hem igår kväll med en färsk Lunda-vistelse i färskt minne. Jag hälsade på min kära nästan-syster som fyllde 60 häromdan. Hon firades i lördags med knytkalas på tema italienskt. Herre guuu va gott det var. Och trevligt. Med dryga 20-talet uppvaktande i olika åldrar.
Dan därpå firade de mig med en utflykt till Roseum, det nya Moderna Museet-filialen i Malmö, och därefter till Kulturens Östarp för en finare söndagsmiddag. Dit åkte vi ibland på tidiga 70-talet då vi ville kosta på nåt festligt med studiemedelspangarna. De nostalgisak vingslagen flaxade rejält. På kvällen såg vi bilder från några av dessa utflykter. Louisiana och Kulturens Östarp var populära resmål. Det var fascinerande att se bilder på mig själv som 20-åring. Jag minns hur ful och tjock jag tyckte jag var. Nu såg jag på diabilderna en cool, skitsnygg och smal kulturbrutta med pipa i mungipan.
Igår tågade jag hem efter denna nostalgiska vårliga utflykt där de tidiga vårblommorna vräkte på i sin stillsamma blomsterprakt. När jag kom hem möttes jag av denna syn utanför min entrédörr.
Det är inte utan att det gör lite ont i mig då längtan efter det skånska sätter in. Det gör lite ont när nostalgiknoppar bister.
