Anställd
Nu är det klart. Jag är anställd som semestervikarie inom min kommuns sociala omsorg från och med midsommar och en bit in i augusti. Jag kommer att jobba på ett gruppboende för funktionshindrade vuxna. Det är stället mitt emot där jag jobbade tidigare en gång, år 2004. Jag känner alltså till verksamheten hyfsat bra och det är ett jobb där man kan vara ute i sommarsolen en del. Det finns också dö-stunder kvällstid där man kan ägna sig åt eget kontemplerande. Jag skulle t ex kunna börja skriva på den bok, som jag har planer på att skriva.
Jag drar en lättnandes suck. Det blir det där lilla extra tillskottet till kassan som jag behöver för att inte bli alltför orostyngd och dessutom blir det inte det där hålet i kassan som en semester på resande fot innebär. Mera inkomster än utgifter passar mig just nu.
Egot känner också en sorts tillfredställelse. Blev kontaktad i måndags av verksamhetschefen och hon undrade om jag fanns kvar, alltså fortfarande var till förfogande. Vi pratades vid om ett särskilt ställe, om mina önskemål om grad av tjänstgöring (heltid) och tid under sommaren. Nu har hon fixat ett annat ställe där jag ska kunna jobba i det närmaste heltid. Hon har alltså ansträngt sig för mig. Det uppskattar jag – vilket jag också sa till henne - och det gör mig gott. Egot har fått lite bekräftelse.
Samtidigt finns en svag inre röst som stillsamt undrar – Se till att du får den vila och avkoppling du behöver under sommaren för att orka nästa säsong. Till den rösten säger jag - Ja, jag ska göra mitt bästa. Och jag ska fundera vidare på saken så att det här blir en riktigt bra sommar för mig. Jag börjar redan känna nyordningen i kroppen. Det här blir bra. Kanske himla bra.
