Berörd, närmast förtvivlad

Jag är klart berörd av gårdagens insikt. Har tappat koncentrationsförmågan och lever mig in i mammans obeskrivligt komplicerade smärta. Hon har faktiskt två mördade barn och det tredje barnet, sonen, är mördaren. (Om nuvarande fakta stämmer.) Hon har en man som hittade de sargade kropparna och blodig larmade polisen och som omgående kom att häktas misstänkt för morden. De kunde inte finnas där för varandra i det kritiska första skedet. Hur går det att överleva allt detta? Det är vida för mycket.

 

Känner samtidigt nån sorts skuld över att vara påverkad, för det är ju inte jag som är drabbad. Och så nära känner jag dem ju inte. De tillhör perifera bekantskapskretsen. Under ännu ett 60-firande igår kom samtalet upp diskret och motvilligt. En arbetskamrat till mamman var där och bekräftade det ohyggliga och hur skakade alla är på jobbet. För sånt här finns ingen beredskap. Inga invanda handlingsplaner att ta till. Vi var överens om att situationen var bortom det pratbara, särskilt på en 60-fest. En annan hade pågående samarbete med mamman och jobbet behöver skjutas på men blir också körigt.

 

Vi kom att resonera om vad vi kan göra. Inget just nu. I den chockfas de drabbade befinner sig gäller basbehov av att ha närhet med de närstående, vatten och sömn och att överleva timme för timme. De har fullt upp med det. Vi andra får hantera vårt behov av att göra. Inget görande i välrden kan göra det här ohyggliga ogjort. Nu gäller bara att vara.

 

I en sån här liten stad blir de allra flesta berörda. Vojne, vojne, vilken skillnad det blev för mig att veta vilka det är och att jag faktiskt känner dem. Kollade på nätet igår och såg att informationen om vilka det var tidigt fanns där och att det också snabbt kom igång en väldigt trist debatt som var hatisk och rasistisk. Antar att folk antog att det var invandrare som gjort något sådant. Jag må erkänna att det trodde jag själv. Tänkte kanske på krigsskadade människor, i den mån jag tänkte över huvud taget. Det var nog detta antagande som gjorde att jag inte undrade vilka det var, för jag känner dem ändå inte. Där ser man vad gissningar, föreställningar och fördomar kan forma världsbilden. Jag både skäms och känner vanmäktig förtvivlan.

 

I den här extrema situationen finns media som en aktör. Kvällspressen säljer på braskande rubriker av sånt som är halvsanningar. Såg ena tidningens första sida igår ”Här levde mördaren ensam i källaren.” Som om det är nåt ovanligt med att ha ett ungdomsrum inrett i källaren. Men man kan få intrycket av att han var utestängd från gemenskap, levde på undantag i källaren, ensam och övergiven. Jag kan förstå att de anhöriga far otroligt illa av alla skriverier, sanna, halvsanna eller rena fantasispekulationer. Nog är det viktigt med en etisk hållning från media alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0