O nej
Sent vaknar jag till. Det är inte mycket till hyena i mig.
I samtal med kompis AH nyss funderade vi kring trippelmordet. Jag visste att den mördade pappan heter Mats och har jobbat både på vårt Länsmuseum och på vår Lokaltidning. Och så visste jag gatuadressen. Motvilligt la vi våra ynka pusselbitar tillsammans och med hjälp av nätet växte en förfärande bild fram. Ja, den har ju varit förfärande hela tiden, men det blir på ett helt annat sätt när man känner personerna ifråga. För vi känner mamman och den mördade pappan var en av mina kollegor i gemensamma lokaler med skeppsnamn för länge sen. Kroppen drar liksom ihop sig och säger O nej. O nej. O nej.
Sen inställer sig frågan - vad gör man? Och, ja det är ju inte mycket vi kan göra. Så småningom visa empati till mamman, som drabbats av ungefär det värsta som går att drabbas av. Inte i min vildaste fantasi kan jag hitta på något värre i ett fredligt land.
Ytterligare salt i det ohyggliga såret skulle vara om sonen (mördaren) också visar sig skyldig till de ouppklarade morden på ett äldre par ute på ön nära mitt bästa svampställe för ett antal år sedan. O nej, o nej, bort hemska tanke.
