Paradoxer
Jag tycker ofta att tillvaron är paradoxal. Just nu, t ex. Den är förra bloggen är en beskrivning av ett paradoxalt fenomen. I och med välfärdsökningen ökar vår ofärd. Det gäller inte bara obalans i de materiella tillgångarna. Det gäller också hälsoperspektivet. Ju bättre vi får det desto sämre mår vi.
Nu lever jag mitt i en alldeles egen paradox. Jag har en hel del dysterkvisttankar. Om tillvaron i stort och om min egen duglighet. Jag menar oduglighet. Jag tvivlar och har mig, anklagar mig för att vara oduglig och ja… jag ska inte gå in på detaljer här. Samtidigt sitter jag med en lust till ett visst arbete och den lusten går inte att förneka. Jag sitter och fnular med den arbetsuppgiften fast jag borde göra annat precis just nu.
Jag skriver på den där Bonniers-artikeln (Bonniers Business Publishing), som jag nog nämnt om tidigare. Den handlar om AI, Appreciative Inquiry – på svenska styrkebaserad verksamhetsutveckling. I princip handlar den om att lyfta fram styrkor hos enskilda och grupper och bygga utifrån dessa.
Så här sitter jag, starkt självkritisk och skriver om vikten av att fokusera på styrkor hos envar. Hej och hå.
