Äntligen
Vi har träffats ett gäng för att ha idéer om företagets ledning och styrning. Det har varit trevligt och mysigt och välvilligt och trevande och till slut även hjälpsamt… jag var alldeles dö när jag gjorde kväll igår. Lade mig strax efter kl 19 och sov till nu kl 5 på morgonen. Klubbad.
Vi, kollegan och jag, har vänt oss till förståsigpåare förr, men de har liksom inte dugt. Vi har undrat var de finns, de där som kan tillföra nåt verkligt av värde för oss. Har landat i att värdegrunden måste stämma, vilket den inte gjort tidigare. Den här gruppen om 4 utvalda partners undrade naturligtvis vilken värdegrunden är, den som är så viktig. Om det samtalade vi. Det handlar om synen på organisation och människor och synen på utveckling och hur den påverkas. Vi pratade också runt om frågor som kan vara viktiga att beröra, om ägandet, om styrningen, om konceptets öppenhet/slutenhet etc och om gruppens roll.
När vi gjorde ett KIM-arbete på ledningens nuläge tog det skruv. När vi – äntligen – blev ledda i vår process, då kändes det som yesss, äntligen, tack! Det blev för mig en sorts islossning, som jag länge längtat efter, som pågår och ska få pågå länge och som ger mycket att tänka vidare på.
Det här ser ut att kunna bli verkligen hjälpsamt. Det här ser ut att kunna göras på ett otraditionellt sätt, dessutom och det är viktigt då det traditionella inte fallit oss på läppen. Nu är en sten i rullning. De 4 har fått nåt i knät. Och jag undrar om jag och vi skrämt bort dem som så villigt velat stötta oss. Det återstår att se. Så här är det när man sätter igång processer som man inte kan kontrollera eller i vart fall inte kan säga vad målet är. Det finns inga garantier. Bara möjligheter. Och på så sätt känns det himla bra.
Jag har vaknat efter klubbningen med en känsla av att äntligen blivit hörd, förstådd och där vi börjat vända på viktiga stenar i företaget. Äntligen.
