Som en saga
När jag kommer hem här i Drottningstaden och går på min gata ser jag en kyrka på en kulle. Den är nästan medeltida sagolik. På kvällen är den upplyst till ett konstverk som jag gillar. Svårfångad med kamera. Det här är vad min iPhone förmår.
På dagarna är jag ömsom i kontorsbaracker några mil bort eller på ett café nånstans och smälter intrycken.
Nu i snöslaskoväder är miljön på dagen det mest oglamorösa man kan tänka sid. Vi sitter i hjärtat av en hårt trafikerad led där det pågår byggarbeten på motorled, järnväg och pendeltågstationer. Barackerna där vi sitter är som en liten sidokropp till kroppspulsådern i det logistiska systemet i den här regionen.
Där är jag allt som oftast och har uppdraget att effektivisera kommunikationen. Jag frågar mig ständigt - hur gör man det och emellanåt vad gör jag här? Manualen för detta arbete finns inte - den skrivs successivt. Just nu tycker jag vi gör hyfsade resultat. Uppfylls därmed av frågan - är det bestående förändring eller bara ett resultat av min närvaro och vårt samarbete? Ett intressant och utvecklande uppdrag. Det är overkligt, som en saga.
Då fascineras jag av den sagolika kyrkan när jag vandrar hem i vintermörkret.
