Kontext

I lördags pallrade jag mig iväg till en kulturaktivitet i staden. Blev tipsad på Faceboook och hade i ett svagt ögonblick tackat ja till att komma.

Kretshopp på Technichus. En utställning om en hållbar värld och hopp. Strax före 12 ångrade jag mig och ville bara vara hemma och grisa. Men jag hade ju sagt att… Så jag pallrade mig alltså motvilligt iväg, trots allt.

Innan jag går vidare, vill jag passa på att ge min kompis LRG en stor eloge för det vettiga och meningsfulla utställningsarbetet hon jobbar med på Technichus och även verkar för samverkan mellan kulturinstitutionerna i länet.

Vi var en liten skara som lotsades i en tredjedel av utställningen, den som handlar om samhällsbyggnad. Vi människor samlas i allt större städer, och om en inte alltför lång framtid kommer 70% av jordens befolkning att bo i megastäder. Det ställer särskilda krav på markutnyttjandet och där byggs på höjden. Problem uppstår, bl a med bristande syresättning och livsmedelsförsörjning. Eftersom utställningen hade en hoppfull abrovinkel visades på en rad visionära projekt om mer eller mindre lodrät odling och lodräta växtarrangemang för att syresätta luften och ett och annat socialt tänkande också. Vi visades visionära projekt för vår stad och för vår region. Där fanns böcker om grön arkitektur.

Jag kände hur det började spira i mig. Tänk att jag blir så stimulerad av möjligheter. Log åt mina kära visionära kollegor från förr, de där galna arkitekterna som emellanåt sysslar med väsentligheter, även om de kan tyckas crazy. Och det är mycket fokus på tekniska lösningar, mindre på sociala.

I utställningen fanns en jurta (mongoliskt tält) med funktionen av ett filosofiskt rum. Även den tryckte på mina inre vibbar. Jag skulle gärna ha en jurta eller två som sommarstuga. Men man ska ju kunna förvara den och transportera den och underhålla den och... ja, jag känner mig inte vara rätt person att förvalta en jurta. Men oj, vad den talar till mig.

En tid har jag ägnat mig åt att på nätet utforska kollektivboende. Jag har läst om vad förespråkarna säger och hur de organiserat sig och jag har kollat utbudet i Drottningstaden. Kort sagt kan man säga att efterfrågan är långt större än tillgången och att det finns ett påtagligt ointresse från politiskt håll. Tanken på varierat boende med hållbarhetsförtecken står inte högt i kurs. Jag tog kontakt med ett av kollektivboendena och undrade om jag kunde få komma på besök vid tillfälle. Fick ett snabbt avspisande svar. Budskapet var: De kan inte ta emot alla intresserade. Se till att starta eget kollektivboende och använd gärna stöd från en hemsida, som jag just nu försnillat, men som jag läst. Och den här finns ju.

– O nej, det orkar jag inte, var min reaktion.

Jag har mest förundrats över mitt intresse för Drottningstadens kollektivboenden med tanke på att jag bor där jag bor och alls inte haft som avsikt att bo på Västkusten. Flyttankar har jag haft, men inte dit. Jag har intresserat surfat runt och sen har jag stängt datorn med en känsla av att ha gjort något förbjudet. Det här ska jag inte hålla på med. Hallå.

Efter besöket till Kretshopp-utställningen fick mina tankar ytterligare fart. Tänk om man skulle driva ett grönt kollektivprojekt i Drottningstaden? Jag börjar ju dessutom få ett intressant kontaktnät på hög nivå. Då gör man nåt vettigt och man lär känna folk och man kan påverka sitt boende. Men, o nej, vad håller jag på med? Egentligen.

Jag skulle nog inte gått på den där utställningen i alla fall. Jag får såna griller i huvudet.