Kontext

I lördags fick jag ett mail med uppgift om en adressändring. Mailet kom från den vetenskapsjournalist som jag för några år sedan hade intensiv kontakt med om min dåvarande situation, blåscancer med oviss utgång. Hon representerade ett företag som säljer ett kemiskt preparat, Hex Vix, som gör att man lättare ser cancer i en särskild belysning. Jag skulle vara en true story i något officiellt sammanhang, typ morgonsoffa på TV. Om det samtalade vi på telefon och mail och vi kom att gilla varandra och såg verkligen fram emot att få träffas. Jag minns att hon var både empatisk, trevlig, respektfull, kunnig och professionell. Hon bodde i Schweiz och var ofta i Sverige för olika uppdrag.

Det blev inget av det hela, av olika skäl. Vid något tillfälle har vi haft kontakt sedan dess och för en tid sedan blev vi kompisar på Facebook. Nu kom ett mass-mail från henne att hon bytt jobb där i Schweiz och har nya kontaktupgifter. Nu jobbar hon som europa-ansvarig marknads-nånting för ett stort amerikanskt företag som säljer operationsinstrument för såna där moderna operationer som titthål, operationer där man går in genom kroppens egna öppningar o kanaler och opererar långt bort från själva ingången. Fascinerande. Det är sånt som revolutionerar vården. Jag svarade med att gratulera och ge uttryck för att det fortfarande skulle vara trevligt att TRÄFFA den där människan.

Det resulterade i att vi träffades redan igår, söndag, på Centralen i Kungliga Huvudstaden. Några  timmars bubbel om läget nu för oss båda och om vad som gjorde att vi tände på varandra då för tre år sedan, om våra liv och intressen.

Nu ska jag göra en utvikning. Den handlar om möten, mer generellt. På senare tid har jag fått tillgång till ett tänkande kring möten som är nytt för mig. I min utbildning till gestalt organisationskonsult pratar vi om kontakt och kontaktstilar. Det är i kontakt som det händer, det som händer. Det är därför viktigt att skapa god kontakt. Konktaktstilarna är 6 till antalet och har fina namn som tex konfluens, deflektion, projektion, retroflektion etc. Konfluens är att jag gör ett vi av vår kontakt, du blir inkorporerad i mitt vi. Deflektion är att jag dissar det du sänder ut till mig, jag tar inte in det. Projektion är att jag tillskriver dig det som handlar om mig. Etc. Inom gestalt får dessa kontaktstilar stort utrymme. Jag har under hela utbildningstiden varit obekväm med detta, jag har så att säga deflekterat kontaktstilarna.

Så hörde jag på radio eller tv nån som pratade om möten i termer av förändring. Är jag förändrad efter ett möte med en människa eller inte? Och nu spetsade jag öronen. Det här är intressant. Skit samma vilka kontaktstilar som varit i bruk under mötet. Avgörande är vad som kommit ut av mötet. Graden av förändring. Slut på utvikningen.

Jag är förändrad i mötet med MH, vetenskapsjournalisten som jag träffade igår. Och jag gillar förändringen.

Konkret tänker jag på den BEKRÄFTELSE jag fick från henne på mitt skrivande (det hon har läst sporadiskt är den här bloggen). Hon sa att jag skriver bra, har ett intressant språk och att jag liksom får till nåt som är intressant att läsa. Det här är revolutionerande ord för mig. Min kära läkare KÅ har också sagt nåt i den stilen, att jag skriver så bra. Men det känns som i stort sett allt i bekräftelseväg under mina 60 levnadsår. (Det är nog aningen överdrivet, men känslan är sann).

Jag har faktiskt aldrig sett mig som en skrivande människa – trots att jag skrivit dagbok sedan 13 års ålder och gör det än, trots att jag bloggar här och sköter företagets hemsida där jag också är den i särklass flitigaste skribenten. Trots att jag skrivit en bok om mentorskap som säljer riktigt bra utan minsta tillstymmelse till marknadsföring. Trots att jag skrivit en vetenskaplig avhandling och fann nöje i det och trots att jag nu skrivit två fack-artiklar till Bonniers Business Publishing.Trots att självaste Bonniers visat intresse för att ge ut en bok med mig som författare. Trots att jag skriver mängder med anbud, offerter, utkast av ett eller annat slag. Nä, jag är ju bildmänniska. Det är vad jag är. Skriver, det gör jag ju mest bara på kul och då räknas det inte.

När jag nu får höra av ett proffs att jag skriver bra, så gungar det lite, faktiskt. Jag är sedd, jag är något, jag finns som skrivande människa.

I samarbete med kollegor under åren så minns jag mest bara stön över min mångordighet. Jag har känt mig som ett besvär som aldrig fått kred för det jag gjort. Jag har skämts för att jag tagit till pennan. Igen. Riktigt så är det inte med min nuvarande kollega. Men det finns drag av det. Jag känner mig lite to much med mitt skrivande.

Nu är det slut på det. Jag är från och med nu en skrivande människa, oavsett om jag får mer bekräftelser eller inte. Jag duger och tillför något som åtminstone vissa tycker är intressant att läsa. Vissa är i alla fall åtminstone två till antalet och de är inte jäviga. Att bli bekräftad av ett proffs var underbart. Wow. Jag kanske dessutom får återkoppling på det jag skrivit, av proffset, vilket vore toppen.

Men hur kan det bli så här? Jag tror inte att andra vill trycka ner mig. Förmodligen är min skrivariver så uppenbar för andra och i vissa fall så krävande eller kvävande, att stön-reaktioner varit det som legat närmast till. Sen har båda parter glömt bort att se vad jag faktiskt tillfört i våra samarbeten.

Det finns nog också en kultur i min bransch som är rätt skrivarfientlig. Vi ska ju vara iiii processen, inte skriva om den. Den kulturen har jag sedan länge tagit avstånd ifrån.  Det är förödande för min bransch att det skrivs så lite och ogärna om vad vi gör. Skriver vi inte om det så finns vi liksom inte och dessutom kan vi inte granskas.

Nåväl. Nog om det. Tack för ett förändrande möte.