Med Sverige i tiden
Jag har varit i Drottningstaden och dess omgivningar den här veckan. Provade att ta nattåget hem. Tyckte det var fiffigt att kliva på tåget kl 19 för att vara hemma vid 9. Toppen. Det provar jag.
Jag missade en liten detalj när jag bokade biljetten. Tåget går bara till vår Regionhuvudstad för vidare färd mot fjällvärlden. Jag var alltså tvungen att kliva av tåget kl 4 på morgonen och sitta på järnvägsstationen till kl 8 innan min buss går hem.
Den här missen gjorde att jag fick anledning att studera ett stycke Sverige i tiden, från kl 4 till kl 8 en lördag morgon på en normal järnvägsstation i midjan av mellanmjölkens land.
Man skulle kanske tro att den var folktom, men nej. Där var faktiskt en hel liten församling. Dels tror jag vi var ett par tre resenärer. Sen såg jag två pratsamma kontaktsökande fyllon. Efter en stund ett gäng killar som såg väldigt trevliga ut vid första påseende, men efter ett tag ändrade jag uppfattning. Efter ytterligare en tid såg jag en hel hög med vindpinade existenser som just då, när jag anlände, inte förde så mycket väsen. De lät höra av sig senare, i perioder och då hade de ett och annat att säga till ??, ja mest bara till Tillvaron, tror jag, även om det var som om dom tilltalade Någon. – Å då ska du bara hålla käften! För en gångs skull! Fy fan, djävla tjyvsamhälle! Du ska inte... Etc. Någon måste ha varit på behörigt avstånd av ljudstyrkan att döma. En av dem kom fram till mig och tiggde toapengar. Hade bara en krona till honom, och den fick han. Det luktade inte gott runt honom, kan jag säga.
De där killarna visade sig vara ett gäng ynglingar med en tydlig ledare. Han, ledaren, såg ut sitt offer, en av de vindpinade som verkade ha lagt av med kröken och kanske också röken, som hade jobb och verkade vilja sköta sig. De andra höll sig snett bakom och sa inget, inte ens xxx, sa Bill, sa Bull. De var tysta. Men ledaren gick på rätt ettrigt och la ut hullingar att fastna på. Han ville göra affärer.
– Har du aldrig gjort en riktig affär nån gång, va? Du vet väl inte vad det är, va? Har du nånsin gjort en riktigt bra affär nån gång. Jag menar riktigt fet affär. Kom hit så får vi snackas vid! Törs du inte snacka, va? Varför så rädd? Det märks ju på långt håll att du är rädd? Kom så går vi ut och snackar. Vågar du inte? Osv, osv, länge länge. Han var lite handgriplig, med en knuff på axeln, men egentligen inte mer än så. Men fan så irriterande. Det framgick aldrig vad affärerna var för nåt och jag tänkte bara på knark. Men det finns ju anabola också. Och sprit och ja... det finns ju ett och annat att göra verkligt feta affärer kring. Killarna gick ut en sväng och kom sen tillbaka igen, med samma budskap till samma person. Ettrigt gåpåigt. Han, den utsatte, klarade faktiskt av att stå emot ”erbjudandena”, vad jag kunde se. Men himmel vad utsatt han var. Och han ledaren hade jag kunnat strypa med mina bara händer, om jag hade tordats. Jag satt faktiskt ett tag och funderade på att ringa Polisen. Men jag visste inte riktigt vad jag hade att anmäla. Och i sanningens namn vågade jag inte heller. Jag valde att leka tapetmänniska.
Flera av övernattarna såg i grunden riktigt fina ut. Goa leenden och det fanns nåt snällt och harmlöst över dem. En av dem var en kvinna, upptagen av pantflaskor till mera bärs. Flera hade nog varit riktigt riktigt snygga en gång i tiden. Såna där som man såg upp till under tonåren. Nu var skönheten bedagad, fårorna i ansiktet djupa och det märktes att deras hjärnor inte hade nån större kapacitet längre. Jag log lite åt tanken på vad jag sysslar med och tänker på, systemisk värdesättande organisationsutveckling. Deras tomma blickar skulle nog bli ännu tommare om jag berättade. De är destruktiva med sig själva och värdesätter varken sig själva eller andra och jag är, vill jag väl mena, konstruktiv med både mig själv och min omvärld. De skulle kanske inte ens förstå skillnaden? - Snacka går ju! Vi lever på olika planeter helt enkelt.
Timmarna kröp timmarna så sakteliga framåt. Jag umgicks med min iPhone. En vakt slog en lov. Han verkade helt okeja övernattarna. Hörde dem till och med hyscha åt varandra att dämpa tonen, -"så att de får vara kvar där". Antog att det är en tyst överenskommelse. Om de inte lever rövare alltför mycket så kan de övernatta där. Undrar vad SJ säger om det. Så värst trivsamt för mig som resenär var det inte.
Kl 7 öppnade Pressbyråkiosken och jag köpte mig lite frukost. Kl 7.30 ringde jag min kära urolog, efter överenskommelse, och hon hämtade upp mig till friskhuset för en liten koll vad det kan bero på att jag har lite blödningar. Hon hittade en trolig orsak. Jag har ett litet urinrörs-framfall (jisses vad mycke konstigheter jag får lära om människokroppen!) och hon trodde att det lilla vecket som då bildas kan ha frestats på och brustit lite, vilket gett små blödningar. Inte ett uns av blod i urinen, vilket ju är fantastiskt skönt. För om det är det behöver njurarna kollas... På måndag ska hon ta ett litet nyp i det där framfallet och kolla vidare för säkerhets skull. Livmodertappen, som jag haft luriga funderingar kring, såg bara bra ut. På det hela taget - skönt.
Med den här extra krumeluren av resor är jag nu fri och ledig över hela helgen. Fri att göra seminariedokumentation, anbud, uppdragsbekräftelse etc som tillsammans tar åtskilliga timmar. Det gäller att passa på när det är flyt och när man har hälsan. Så kan det se ut en lördag morgon, med Sverige i tiden.
