Rysare
Åkte mellan Drottningstaden och Kungliga huvudstaden igår kväll. Jag var trött efter intensiva arbetsdagar och såg fram emot att få ”dö” lite grann hos min dotter i förstaden. Sedan länge var detta planerat. Jag förvissade mig under dagen att det skulle funka att komma in, då jag för närvarande inte har någon nyckel till hennes lägenhet. Jodå. Jag var så välkommen. Under resans gång messade jag att vi var 30 minuter sena. Fick ett mess tillbaka vid 21-tiden att det var OK.
Där upphörde kontakten med människan. Jag ringde när jag närmade mig Huvudstaden. Det gick fram 5 signaler innan telefonsvararen gick på. Jag ringde igen, för hon kunde ju stå i duschen eller ha somnat eller nåt. Jag messade från tunnelbanan. Jag ringde. Jag ringde igen. Jag kom till förorten och gallerian var mycket riktigt stängd så där bortåt 23-tiden som klockan nu hade blivit. Kunde alltså inte nå porttelefonen från gallerian. Och var jag inte lite kissnödig nu? Jag gick ut på gatan för att se om det lyste i hennes fönster. Var lite osäker på vilket fönster det var, men tyckte mig se att det var mörkt. Nu i efterhand när jag tänker lite klarare på saken, så vätter hennes fönster åt andra hållet.
Mellan de här olika ringningarna till dottern så ringde jag pojkvännen och fick beskedet att hans telefon var avstängd. Då ringde jag en gammal vän till dottern, MB, som bor nära Odenplan. Även hon engagerade sig. Hon kollade om dottern var ute på FaceBook eller på annat sätt uppkopplad, men nej, det var hon inte. Det bara gick inte att få kontakt. MB bjöd in mig till sig. På vägen till henne hade min misstänkta kissnödighet blivit högst reell. Blåsan är inte resonabel när den är på det humöret, så jag kissade på mig under promenaden mellan T-stationen och MBs lägenhet. Mina trosskydd fångade upp det mesta, men inte allt. Fan också.
Hos MB har jag övernattat. Medan vi bäddade min säng filosoferade vi över vad som kan ha hänt. Båda tyckte det var mycket konstigt. Vi såg inga spår från henne på nätet under hela dagen. Senaste aktivitet var tidigt på morgonen. Men ringa Polisen, det var det för tidigt för, det var vi överens om. MB menade att åtminstone 5 timmar av saknad behöver gå innan vi larmar. Hela tiden provade vi att ringa och resultatet var hela tiden detsamma. Ingen kontakt. Bara en telefonsvarare som gick på. Jag lade mig på huvudkudden och försökte varva ner och vara nöjd med att ha en säng att sova i trots allt. Klockan var midnatt.
Då ringde den karaktäristiska boing boing-signalen, som är dotterns signal i min telefon.
Vad som hänt? Jo, hon hade lagt sig tillrätta med en talbok, satt telefonen på ljudlöst, och sen hade hon somnat. Stön. Vilken idiotisk grej att göra när man, likt sin mor, har lätt att somna ifrån på kvällen. Telefon på ljudlöst, hur dum får man bli, egentligen? Men skönt att det inte hänt nåt allvarligt. Jag frågade om boken var bra, men det visste hon inte, för hon hade ju somnat.
Hon messade några mess om att jag kunde ha gått till hissen och där ringt henne från porttelefonen. Men det var något jag inte hade en aning om och därför tänkte inte jag på det alternativet. Nåväl, det ordnade sig. Jag sitter och knapprar vid MBs köksbord och staden börjar vakna. Och jag har jobbtankar som jag skall skriva av mig. Livet går vidare och denna rysare lämnar jag bakom mig.
