Glad
Idag när jag åkte hem från regionhuvudstaden konstaterade att jag var glad. Klart och tydligt glad utan krusiduller.
Eftermiddagens uppdrag gick bara fint. Träffade en grupp människor som utgör en matchningskommitté i ett mentorprogram / universitetskurs som jag är synnerligen inblandad i. Vi föreslog mentorer till 12 studenter som går den här kursen. Kommittén bestod av folk med stooort kontaktnät. Vi pratade om tänkbara mentorer och landade i 5-6 namn per student. Det blir nåt särskilt då man pratar om folk i termer av hur dugliga och kompetenta och kloka de är. Vi hade alltså 60-talet personer uppe på bordet, den ena dugligare än den andra. När listan var klar efter 3-4 timmars arbete satt vi och var rätt imponerade, allihopa. Det är nåt mäktigt över detta intensiva rotande efter duglighet. Det gör nåt med en. Som att duscha i kompetens. Det smittar av sig och bidrog till min glada dag.
På väg till bilen fick jag ett mail från en kollega i Drottningstaden. Ja jag är ju en sån där modern människa som vittjar mail från telefonen. Han berättade att en av de referenter han uppgett i ett nyligen skickat anbud från vårt företag blivit kontaktad av Stora Potenta Organisationen. Personen hade uttryckt sitt gillande intresse för vårt företag, kunde referenten berätta. Pirr i magen. Det är på ett sånt där stadium då det inte går att bli annat än glad. Sen, om vi blir uppenbart intressanta, kommer andra känslor och blir det verklighet så, ja då är det mera krävande vardag. Men nu, trallallalla, e jag så gla. Himla kul. Mitt jobb är kul nu, märker jag.
På förmiddagen lämnade jag ett urinprov till friskhuset. Anledningen är kanske inte så kul. Jag har fått blodig urin sedan några dagar. Det är inte precis sånt som jag vill ha med min bakgrund. Som vanligt har jag direktlina till min allra som käraste läkare, igår kväll, och det resulterade i att vi ska kolla om blödningen har med urinvägsinfektion att göra. Så jag kissade mittenstråle i en burk kl 6 i morse, ställde den likörfärgade vätskan i kylskåpet och satte mig att jobba. Någon timme senare såg jag att likören gått och blivit utspädd Bailies. Efter ytterligare nån timme hade vätskan sedimenterat. Det låg liksom en vit gipsliknande fällning på botten av burken. Det här gör mig faktiskt lite glad, tro det eller ej. Klart att det lutar åt infektion. Stolt visade jag min burk på friskhuset. Usch då, vilket urinprov, sa sköterskan och jag protesterade och sa att jag var stolt över provet för jag välkomnar urinvägsinfektion. Det är toppen i min värld. Hon tog en sticka och kunde tyvärr konstatera att den inte gav utslag för bakterier. Men jag låter mig inte nedslås. Provet skickas vidare för odling och jag kan liksom inte tänka mig en annan förklaring till att min urin ser ut som den gör. Så jag tycker att detta, efter omständigheterna, också ger mig anledning att vara glad.
Nu tankar jag GLAD-känsla så gott jag bara kan. YESSSSS! Livet leker. Hurra.
