Kontext

Är otrogen. Det ser ut som om jag inte skriver bloggar just nu. Men det är inte sant. Däremot har jag inte skrivit här på flera dagar. Jag har fått lite skrivfnatt på KIMs blogg, http://kim-human.org/sv/blog/6 , alltså en professionell och offentlig blogg på vår hemsida. Vi är fler som skriver och jag är den i särklass aktivaste. I alla fall just nu.

Jag har sedan en tid skrivit några bloggserier där. Det är som en serie artiklar kring ett och samma tema. Jag har skrivit om CSR, Corporate Social Responsibility och om AI, Appreciative Inquiry. Jag började skriva AI och KIM i jämförelse med varandra och insåg att det nu är dags att skriva några bloggar om KIM också. Sagt och gjort. Jag drabbades av skrivskov och har ägnat många resetimmar åt författande under veckan. för reser det gör jag. Massor av timmar på tåg. Bra skrivmiljö.

KIM-bloggarna är inte publicerade än. Historiebeskrivningen blev rätt personlig och mångordig, och jag vill sova några nätter på saken innan detta publiceras. Jag vill grunna på den självupptagna tonen. Normalt beskriver man inte om affärskoncept och tanke-modeller utifrån upphovsmannens perspektiv. De beskrivs alltid som något frikopplat från den eller de som tänkte till. Jag har inga problem att inse att hjärnan bakom visst har betydelse, men jag vill inte att det ska upplevas som oseriöst om det beskrivs i för personliga ordalag. Jag minns dock att Ken Wilber, min favo-filosof, berättade om hur det gick till när hans holistiska teori föddes i sin banbrytande bok A brief History of Everything. Det var mycket intressant läsning.

Det finns fördelar med att blogga i teman. Jag kan ändra texten när jag vill, jag kan bygga på och ta bort och jag kan komplettera med illustrationer i efterhand. Jag kan allteftersom se vad det blir av det hela och om och hur jag / vi ska bygga vidare till andra nivåer.

Kanske kan det så småningom bli till en bok, kanske inte. Jag behöver inte ta ställning till det nu. Minns mina våndor i maj-juni då jag förde samtal med en kollega om att skriva en bok i samarbete med Bonniers. Det blev för tungt och stort och allvarligt. Insåg att jag inte ville lova att det skulle bli nåt och heller inte var beredd att avsätta den oavlönade tiden för att skriva en så ambitiös bok som vi skisserade.

En fördel är bloggarna publicerade nu och andra kan läsa. Jag hör mig då och då referera till bloggarna. Det kan jag inte göra till ett halvfärdigt manus som ligger i skrivlådan (datorn). Jag kan få respons under skrivprocessen och det är suveränt.

Igår hade jag ett av mina handledningstillfällen. Chefen jag samtalade med hade på mitt tips läst min artikel om AI och kunde berätta att hon blivit inspirerad och påmind om en tid för några år sedan då hon mycket aktivt jobbade med värdesättande frågeteknik inom skolans värld. Hon gjorde ett innovativt arbete tillsammans med en kollega, de var mycket engagerade och stimulerade. Sen fick hon annat jobb och det hela föll i glömska. Vi var överens om hur viktigt sammanhanget är för att vi skall blomma och vara kreativa. Nu blev hon inspirerad att återuppta detta arbete i någon form och hon funderade lite över hur och när. Först ska en omorganisation genomföras för att rätta mun efter den matsäck som bjuds nu när det finns strikta krav på ekonomi i balans. Sen så. Jag gläds med henne att det jag skrivit kunde inspirera. Det inspirerar mig, jag får blodad tand.

När jag skrev historien om hur KIM blev KIM–konceptet, insåg jag att tillblivelsen av konceptet följt en röd tråd, nämligen en lång räcka utforskande av och omedvetna val av goda sammanhang (ref till denna bloggs namn Kontext, som betyder sammanhang eller omgivning). Om det vill jag gärna berätta, kanske här eller på KIM-hemsidan, det är ju det grunnar över. Kanske är det i den här bloggen jag skriver det där personliga, och på KIM-hemsidan blir jag lite mer, vad ska jag säga, generellt professionell.

Grubbel grubbel. En riktig grubbla pågår alltså.