Kontext

Jag lyssnade på ett granskande radioprogram i bilen hem från min kollega. Vi har fått senaste anbudet på lådan. Det var två likalydande luntor som närmade sig tjock-bok-format. Nu vidtar tumhållning. Nåväl, tillbaka till tankarna som radioprogrammet gav upphov till. Programmet handlade om vilka trossamfund som är berättigade till statsbidrag.

Jag är humanist. Med det menar jag att vi människor samskapar och påverkar det som sker på jorden. Naturligtvis i samspel med övrigt liv. Jag vill gärna se oss som upphov till och ansvariga för det som sker. Jag tror inte på en yttre styrande makt. I min livsåskådning, som jag haft sedan tidiga tonåren, finns ingen Gud som är ytterst styrande och ansvarig och ingen att luta sig mot i besvärliga tider. Många gånger har jag önskat att jag haft det, det skulle ha varit så vilsamt och skönt att liksom bara överlämna sig i en god krafts händer. Och jo, jag kan nog överlämna mig, men det blir till tillvaron så som den är. Jag accepterar livsvillkoren, jag accepterar (men har svårt att förstå, trots att jag så att säga verkligen sett döden i vitögat) att livet är ändligt och att jag en dag ska dö.

Det finns andra livsåskådningar. De kallas för religioner, där människor tilltror en utomstående högre makt som styr över tillvaron. Jag tänker att då må ju denna högre makt också vara ansvarig för det som sker, men det kanske är att tillerkänna denna gudom för mycket.

Jag har heller inga synpunkter på till vilken livsåskådning mina medmänniskor hör. Så länge jag accepteras för min tro så är andra livsåskådningar OK för mig. Men nu börjar jag komma till ett MEN. I Sverige får de religiösa samfunden statsbidrag. Det får inte humanisterna. Samfund som tilltror en yttre makt får statsbidrag medan samfund som tilltror sin inre makt och ansvarighet får inte samhällets stöd. Det har jag synpunkter på. Egentligen tycker jag att det är för djävligt. Och så känns det nu som om jag svär i kyrkan.