Till månen
Det är tidig morgon i mitt hem i midjan av mellanmjölkens land. Jag ligger fortfarande i sängen strax efter 5 med sinnet fylld av en dröm jag just bevistat.
I drömmen åker jag med jämna mellanrum till månen. Där finns inte så mycket. Men det finns ett bord, en mark som bordet står på med ett gräsklätt (eller är det bara lera och sten ?) landskap och lite längre bort kan man gå på en sluttande stig upp till en kulle. Längs stigen finns tjurar med rektangulära trynen och uråldrigt utseende. De är lite stingsliga, men det har hittills gått att passera dem fast de bjuder motstånd. Det kostar på att resa både dit och hem igen. Till månen.
I en annan drömsekvens åker jag som passagerare i en bil i mina gamla hemtrakter betydligt längre norrut. (Det är ca 50 år sen jag bodde där.) Vi är nära hemmet som ligger i ett litet kustsamhälle på tallbeväxt taiga. Chauffören stannar, för alldeles till höger ser vi ett lodjur. Det är första gången jag ser ett fritt vilt lodjur. Det rör sig, kommer sakta emot oss, hoppar upp på bilhuven och skriker ilsket. Den visar oss ett ilsket grin med väl synliga sylvassa tänder. Jag är så perplex att jag inte hinner fota med mobilen. Jag hittar den inte, sen vet jag inte vilken knapp jag ska trycka på, gör fel och sen är det för sent. Sitter med telefonen i handen utan att ha fått det arga men sällsynta djuret på bild.
I drömmen finns människor men jag ser dem inte, vet inte vilka de är. Varken på månen eller i bilen. Jag undrar vad det är för liv jag lever, egentligen.
