24
Det drar ihop sig. Mitt medvetande drar ihop sig. Tankarna återvänder tätt som oftast till den 24.e då dottern ska kejsarsnittas. Det är om 10 dagar.
Märklig benämning förresten. KEJSARsnitt. Varför denna benämning? Googlade:
…”Om Gajus Julius Caesar föddes på detta sätt är det desto underligare att hans mor Aurelia inte dog förrän 46 år senare. Operationen användes uteslutande på döda eller döende kvinnor, det var först på 1800-talet som man kom på hur det kunde utföras på ett säkert sätt. Ordet kommer förmodligen efter latinska cæsus, skuren. Det har föreslagits att namnet Caesar kommit från en stamfader som blev född med kejsarsnitt.
Utveckling: Caesar var en gren av ätten Julius, kejsarens förnamn Gajus; efter GJC kom cæsar att brukas som titel, och "kejsare" heter det ju än idag (liksom Kaiser, tsar m.fl. varianter). Det är alltså fullt tänkbart att "kejsare" på sätt och vis kommer från "kejsarsnitt", snarare än tvärtom.”…
24 känns ödesmättat. Eller, ödesmättad är väl inte en känsla, precis. Det känns som om tankemönstren koncentrerar sig kring detta datum och vad som ska hända då. Tankarna går liksom i tomme och känslor har jag svårt att få fatt på. Tomhet, kanske. Själva operationen kan jag föreställa mig. Miljön där det ska ske likaså. Men det är inte där tankarna hamnar. De vill bortom det operativa ingreppet. De vill få en hint om hur det går. För alla tre. Men det är som om de kommer till en återvändsgränd, ett tomrum eller en vägg. Tankarna vet inte vart de ska ta vägen. De kommer inte vidare. Hur mycket de än vill, så kan de inte komma vidare. Det tar stopp. Och det är möjligen aningen frustrerande.
Kanske kan man beskriva min fokusering på den 24.e som en studie i tomhet. Jag känner mig stingsligare än för några dagar sedan. Mera samlad. Mera skör. Utsatt. Så liten i det stora världsaltet. Ensam. Det är tomt. Jag behöver vänners närhet mera nu än för några dagar sedan.
Hur ska det då inte vara för föräldrarna? Dottern är, efter ytterligare ett skrämskott och besök på förlossningen för några dagar sedan, anmodad att ta det ännu lugnare. Hon borde klättra efter väggarna. Denna rörliga människa, dansare som hon är, ska göra just ingenting med sin kropp.
Så är det med siffran 24. Nu leker jag att den är en sorts julafton. Då blir jag lite gladare i sinnet. Dessutom förstår jag nyttan med att ägna mig åt research till spänningsromanen. Det är en klart avledande manöver.
Hej!
Följer fortfarande din blogg och gläds och våndas med dig...
Gläds över din fantastiska hälsa! Våndas och gläds över de väntade tvillingarna! Jag håller alla tummar och tänker positiva tankar! Du har en makalöst stark dotter! Följer med spänning fortsättningen...
Stor kram till dig och din familj, Kristina Ramquist
Tack, Kristina
Hälsa de dina
Hej Kristina!
Vill bara säga tack för tankar och hållna tummar.
Vill också berätta att du, eller snarare du, din man och din dotter är stor anledning att jag under många ånga år i övre tonåren och tidiga vuxenlivet längtade efter och tänkte mycket på barn. Jag hade en stor längtan efter barn. Känslan kom efter att ni varit på besök, jag var väl 9-10 år, och ni hade då två barn varav er dotter bara var några månader. Ni lät mig vara delaktig i hennes omvårdnad och det gjorde väldigt stort intryck på mig som alltid varit yngst och inte haft små barn i min omgivning. Jag skapade en, kanske romantiserad men dock, harmonisk och lugn bild av vad det innebar att ha barn. Med åren förstod jag att det kanske inte är så enkelt. Men lugnet och den goa myskänslan finns fortfarande kvar.
Så Tack!
Hoppas att något av den känslan får bestå :)
