Livet normaliseras
Till synes har livet varit sig likt hela tiden den senaste månaden. Jag flänger och far som vanligt. Men i min värld har livet varit gastkramande. Det är tur att livet inte håller mig i skruvstäd på det här sättet hela tiden. För hej och hå, det har kostat på.
Inuti har det varit storm. Anspänningen kring dotterns förlossning har varit påtaglig. Dels har jag varit inne i ett normalt mormorssnurr, som väl de flesta mormödrar är med om. Mormorssnurren har dessutom varit kryddad, chilipepprad, av undran hur det kommer att gå med de två, som inte alls haft de bästa tänkbara förutsättningarna där inne i magen. Specialist-läkarna har med all önskvärd tydlighet förmedlat att utgången varit oviss.
Nu klingar den där värsta oron så sakteliga av. Det är himla skönt. Hjärnan är inte lika invaderad längre. Den har dessutom fått en rikt nyanserad berättelse om dagen D från första steget in på KI till flytten över till SÖS. Det har gett mig en inre film som jag kan knäppa på och av, då jag vill. Jag ler åt vissa sekvenser. Småskrattar åt andra. Nu njuter jag av att allt gick så bra. Helt enkelt så bra det bara kan. Och lite till.
Lättnaden har sina orsaker. Det fortsätter att gå över förväntan för töserna, som verkligen är mycket små. De andas, sover, äter och bajsar med bravur och deras små hjärtan jobbar på som de ska. De har minimal teknisk övervakning, men det är ändå ett stök och bök med att hålla kroppstemperaturen och genomgå kontroller. Det är bra resultat på de undersökningar som görs. Det gör att jag drar en lättnadens suck. Krisberedskapen kan taggas ner och mitt liv normaliseras.
Men inte föräldrarnas. Ja, jo, även deras krisberedskap kan taggas ner en aning, men inte deras arbetsberedskap. De är likt känguruföräldrar, de har fullt upp och är på jakt efter rutiner. Puh, jag blir alldeles svettig då jag tänker på det. Var tredje timme ska töserna matas, vilket innebär att de ska lockas äta från bröst och liksom få häng på den goda mjölken (de kan inte suga riktigt än, de går i sug-skola) samtidigt som de sondmatas vilket tar en evighet, sen ska brösten pumpas och det tar ungefär en evighet till, sen ska föräldrarna äta själva på ingen tid alls och sen har det gått minst tre timmar och det är bara att börja om från början igen. Var tredje timme, dygnet runt, även nattetid. Men det blir inte invärtes storm i mig för det. Som sagt - mitt liv normaliseras. Å det är jätteskönt.
