Kontext

Efter blåjobb med boken under helgen och en resa till staden i Väster, med namn som i Öster, nära västra grannlandets konungarike och efter avverkandet av ännu en seminariedag för presumtiva ledare i två myndigheter har jag nu äntrat ett tåg. Ett nattåg. Det skall ta mig ända till Drottningstaden utan ett enda byte. Jag ska få ligga och sova hela natten. Ovaggad. Dessutom slipper jag oroa mig för att störa nån med mina snarkningar. För jag har kupén helt för mig själv. Och vet ni vad? Det är skönt med en egen kupé.

Några timmar senare och nästan hela nattresan avklarad konstaterar jag fortfarande att det är skönt med en egen kupé. Men oron har jag inte sluppit. En lång kudde som jag fällde upp då jag bäddade föll tillbaka på mig. Med en väckande dunsknuff mitt i bästa sömnen. En gång. Två gånger, tre gånger, fyra, fem … ja, jag ljuger inte om det är gott och väl över 15 gånger som det skedde. Senast nu när jag skriver dessa rader. En riktig plågoande. I den sköna egna kupén.