Kontext

På väg hem från Drottningstaden har jag stannat till i de värmländska  skogarnas huvudstad och hälsat på son och sonahustru. Vi kom fram till att det är ett drygt år sedan jag var här och då firade vi min  60-dag. I somras blev det inte av. Dom reste och jag jobbade.

C har fått brödfnatt. Vi äter därför de mest ljuvliga bröd och jag har nog fått en skopa inspirtion att baka enkla bröd av C, som i  sin tur inspirerats av Pain du Martin (blogg) och en bok som han givit ut som heter Enklare bröd.

Det är ljuvligt goda bröd som inte ska upp på ett bakbord och kladda ner och som inte ska knådas. Såna bröd utfodras jag med till frukost på det här kulinariska stället.

Morgonens brödbak fotade jag. En ganska lös deg jäste under natten i en bunke. Degen stjälptes upp på ett bakbord och veks i kanterna. Först långsidans kanter och därfter kortsidans. Den vikta oknådade degen fick jäsa 40 minuter under duk innan den skars i tre delar och formades till baguetter med sesamfrö på. Skjuts in i ugnen, mycket varm ugn till att börja med och den lite svalare. Luftning efter 15 minuter och därefter kort luftning var 5e minut. Urgott och profsigt resultat.

Jag njöt av baguette med salami respektive med ost och marmelad. Brödet var så där varmt så smöret smälte och rann mellan lill- och ringfingrar.

När vi tittade ut från köksfönstret mötte denna bild. Inte var dag snön hänger ut på det här sättet.

Igår tog vi en tur på stan och jag skulle alls inte handla nåt. Det blev ett par nya promenadskor och två klänningsaktiga tunikor med tillhörande stickade halsband och ett  par örhängen i svart gummi och blå plast. De liksom hoppade på mig.

Att skorna anföll är inte så kostigt. Det var vår i luften och jag klafsade omkring i varmast tänkbara snöskor. Fötterna hade helt enkelt fått vårvittring. Kläderna däremot var en ren sinkadus. Vi gick till Unique Butique där jag handlat så mycket så många gånger. Nu fanns inget jag ville ha. Faktiskt. Kläderna, som brukar vara strikta och enkla i min smak, var alltför bjäfsiga nu. Volanger, klåfingrigt blom-mönstrat, rynkor och ryschpysch, knövliga konstblommor i textil och sånt. Det är modet nu, fick jag veta, men det rubbar inte min klädsmak. Inte det minsta. Jag klarade mig galant. Inte ens en liten uns av tvekan till att vilja ha nåt. Vi vandrade vidare genom staden mot fika i Museet och passerade en Arts-n-craftsbutik på vänster hand. Kunde ju vara kul att kolla även om jag kommit i den mogna åldern då jag snarare gör mig av med sånt än skaffar nytt. Det kändes lugnt. Helt lugnt.

Väl inne i butiken visade det sig att det fanns lite kläder också. Blädder blädder bland galjarna. Ooops, va snygga dom var. Mest allihop. Lite av den typen kläder som Unique Butique försett mig med i flera år. Och vilka priser! Det kändes som halva priset mot för vad jag var van. Kanske jag borde prova en svart enkel tunika med rött och svart sticke-halsband.  Så där lite estetiskt-konstnärligt. Tyvärr i en storlek bara så det var nog kört på förhand.  Men så var ju sonahustrum C där och hon gick i maskopi med butiksägaren och tyckte att jag skulle prova i alla fall.

Åkejrå. Jag iklädde mig det där tillståndet av stålsättning som jag bukar inta då jag ska prova kläder. För jag avskyr att prova. Jag känner mig bara ful och dum och allt brukar sitta som hejkomochhjälpmig och liksom framhäva de skavanker och rikligt tilltagna överflöd på vissa kroppsdelar som ju finns och belysningen brukar göra  sitt bästa för att förvärra eländet och jag vill då börja grina och springa därifrån. Från detta stålsatte jag mig alltså.

Plagget satt smäck. Riktigt riktigt bra. Det dolde för en gångs skull ovanstående. Skitsnyggt. Den ska jag nog ha.

Jag hade mjuknat betänkligt. Det är ett skede som jag kan hamna i då ett pagg, mot all förmodan, råkat göra mig på bra humör och min negativa inställning till klädköp aningen mjukats upp. Då kan själva uppmjukningen föra med sig ett och annat i svepet. På ren svenska så tappar jag förståndet.

Just då kom expediten och sköt mitt i prick med kompletterade infomation. Tunikan finns i rött, grönt och lila också. Är inte detta ett slag under bäldet på en mör kund? Jag hörde mig säga att jag ska ha den röda också.

Vi fortsatte att lalla runt i butiken. Såg en mörkgrå-ljusgrå-randig tröja som såg utmärkt ut. Igen hör jag mig säga - Den köper jag oprovad. Fortfarande är det ju så att jag avskyr att prova och jag hade ju tappat förståndet nånstans.

Då klev sonahustrun in på scenen och sade diskret att borde jag inte prova den trots allt. Med dessa enkla ord kan man säga att hon räddade mig. Jag provade den och den var bara nästan bra. Formen i sin helhet var ok, men halsringningen var i fyrkantigaste laget. Puuh.

Räddad. Jag hade återfått fattningen. Någorlunda. Fick bara ett köpskov till, som kostade mig 125 pengar. Det var de blåa örhängena. Därefter gick vi raka vägen till Museet och fikade i solgasset.

Nu är jag både utfodrad och uppstassad och återigen på väg med tåg.

Om jag är nöjd? - Absolut jättenöjd.