Kontext

Jag börjar undra om jag håller på med en mängd flyktbeteenden eller om jag är realisten personifierad. Vet faktiskt inte riktigt själv.

Dels håller jag på med de här tekniska prylarna och flaxar gladeligen iväg i möjlighernas förlovade land. Till en för mig bättre fungerande och kreativare värld, eller?

Dels råddar jag med mitt boende. Ja, jag har ju min bas i mitt radhus i midjan mellanmjölkens land. Och så bor jag tätt som oftast hos en gooood vän i Drottningstaden. Det fungerar alldeles utmärkt. Det är trevligt med en person att säga god morgon till och en som frågar hur det gick med ditten eller datten vid dagens slut. Ibland gör vi nåt kulturellt evenemangsbesök tillsammans. Verkligen mycket trevligt. Och prisvärt. Ändå håller jag på att kolla alternativa boenden. Dottern och jag skulle kunna dela på nåt ett halvår till ömsesidig nytta. Kanske? Ett mera eget boende skulle innebära större frihetsgrader men också större ensamhet. Just nu har vi häng på en tvåa i Lugnet, ett centralt beläget område, och det är nåt som är attraktivt med den tanken.

Ändå finns inre röster som undrar vad jag håller på med. Ska jag över huvud taget vara så där mycket i Drottningstaden och ska jag tro att jag kommer att ha de myckna uppdragen där och ... ja, det är nåt i mig som inte tror på ... jag vet inte vad. Att det bär.

Hela situationen både suger och attraherar i en märkllig blandning. Jag vet faktiskt inte vad JAG själv vill i det hela. Jag är både rädd och modig, tvekande och drivande, ångestfyllt orolig och visionärt inspirerad. Allt på en gång i en salig soppa.

När det är som värst säger jag till mig själv
- Ta det lugnt, det går ju faktiskt att prova. Det är inte ett beslut på livstid du tar. Du kan prova att ha ett mera eget boende under ett halvår, så får du se...