Kontext

Det har hänt förut. När jag går vidare i livet och lämnar någon/något så drabbas jag av övergivenhetskänslor. Kroppen och psyket verkar inte skilja på vem som är initiativtagare. Nu kan jag inte skylla på någon annan. Det är helt och hållet mitt initiativ att byta boendeform i Drottningstaden. Och det är flytten som ställer till det med känslorna.

 

I förmiddags drabbades jag av kraftig övergivenhetskänsla. Min kompis som jag hittills bott hos överger mig (genom att jag flyttar ifrån henne). Min uppdragsgivare överger mig (genom att inte ha tid att jobba med mig idag, först i morgon och då med fullt ös).

 

Jag packade mina grejer, lämnade ifrån mig nyckeln och for iväg – in i tomma intet kändes det som.

 

Nu ska jag berätta om tomma intet.

 

Jag tog mig till NordStan och inköpte,  på rekommendation av min kompis som tyckte det blir för dyrt med mobilbiljetter, ett stycke VT-kort som jag laddade med 500 pengar. Mitt MC-kort funkade inte att betala med. Chockerande. Nytt försök. Betalning medges ej. Det funkade ju igår och jag har ju massor med pengar på kontot. Hjälp!

 

Nu var jag övergiven av jag vet inte vad, nåt banksystem, kanske bestulen på pengar också. Tänk om kontot är tömt! (Ja, jag är lite fantasifull ibland.)

Jag bestämde mig för att först göra mitt ärende (köpa ett lakan-påslakan till nya lägenheten) och äta rejält, för nu skulle jag ta itu med både bank och flytt.

 

Påslakanet inköpte jag utan större problem på Åhléns. Lunchen intog jag på nåt sorts steak house. Det fanns inga lediga bord annat än de där höga borden med höga stolsben. Om jag inte kunde sitta med någon annan gäst. Jag var genomsvett av den relativa värmeböljan och oron över mina eventuellt bestulna pengar, så jag tog tacksamt emot ett erbjudande att sitta med de där äldre männen som satt vid närmsta bordet.

 

Jag slog mig ner. De talade finska med varandra och såg ut ungefär som A-lagare gör, om dom nu ser ut på nåt särskilt sätt. Jag fick det vackra omdömet om att jag nog också var finska, för det hördes på dialekten. Å så var samtalet i full gång. Nej, finska var jag ju inte, men däremot norrländska, från midjan av mellanmjölkens land.

 

Han med den synska förmågan om mitt ursprung fortsatte med att jag nog var konstnär. Och det var jag ju inte heller, men man kanske kan säga att jag har ett kreativt jobb. - Kerativ, vad betyder det? Jag förklarade det med att jag var påhittig. Ungefär som en konstnär. De hittar ju på bilder.

 

Den synske mannen och jag beställde mat, alla tre beställde öl. En av oss höll sig till mellanöl, de övriga beställde var sin stor stark.

 

Jag kom att berätta att jag just skulle flytta in i min allra första egna bostad här i Drottningstaden. I Lugnet. - Men det är ju alldeles nära där jag bor, sa den andre. Och det var ju synd att jag skulle bo alldeles själv. Jag kunde ju bo hos honom.  Han levde alldeles själv sen frun dog, 2000. I fettlever.

 

Efter en stund konstaterade herrarna att jag inte bar någon ring. Det gjorde inte de heller. Det var ju också synd. Vi kunde ju ringa varandra. Och ja, det skulle vi ju kunna göra, om… Men jag ska nog inte göra det, för jag ska ju flytta in i min lägenhet. Vi skiljdes som allra bästa vänner, med en kram till och med.

 

Noterar att i tomma intet så blir jag friad till och får erbjudande om boende.

 

Jag gav mig stärkt i magen och glad i sinnet iväg till banken. Dom kunde inte heller begripa varför det inte gick att betala. Expediten kollade med dom inne på Företagskort.  Nej, allt verkar i sin ordning och du har köputrymme för det du vill köpa. Det var nog ett fel hos Pressbyrån. Kolla ute vid bankomaten därute så ska du se att det fungerar. Sagt och gjort. Men nej. På lappen jag fick stod Utbetalning medges ej. Saldo 187,50. Gulp. Nu hade jag ju svart på vitt att jag nog VAR bestulen. Min livliga fantasi började övergå i realism.

 

Tillbaka in i banken igen. Nej, de förstod ingenting. Nu fick jag följa med långt in i hjärtat av bankens bakom-skrank-utrymmen och tala med damen med Företagskort. Nej, hon kunde inte se nåt fel. Ringde en supportavdelning, som inte heller kunde se nåt konstigt. Han behövde lägga på luren och återkomma. Sen kom han tillbaka med lösningen på problemet. Det råkade vara så att precis just då, de timmarna som jag höll på att ävlas med kortet, pågick transaktionen med betalning av förra månadens MC utlägg. Två system var inte riktigt tidsmässigt synkade så att det ett tag såg ut som att jag bara hade 187,50.  Nu är problemet avklarat, överföringen av månadens MC-pengar är gjord och allt är frid och fröjd.

 

Jag noterar att i tomma intet finns bankdatorsystem som kan skrämma slag på en stackars 61-årig tant.

 

Efter bankäventyret åkte jag till min lägenhet. Boade in mig så gott jag kunde. Jobbade lite och nu har vi kommit till nutid. Jag ska gå och handla mat till mig.

 

Summa summarum så kan tomma intet innebära både frieri och bortkollrade pengar. Inget dåligt drama för att vara ingenting.