Tant-tekno-kris
Strax före årsskiftet klippte jag det fasta telefonabonnemanget och blev helt och fullt hänvisad till min mobila telefon. Jag har inte använt fasta telefonen på flera månader och har under den tiden kunnat få in mobila rutiner i mitt telefonerande. Men att helt klippa banden känns. Fast det är en månad sen.
Nu håller jag på att lämna PC världen för att bli Macifierad. Den övergången känns också. Hisnande.
Jag har också tänkt mig att jag ska börja säkerhetsuppdatera på nätet, så att jag kan bli bestulen på alla möjliga dataapparater men ändå ha all datalagrad information kvar. Och så att jag kan nå det datalagrade från vilken dator som helst, var som helst. Jag har öppnat ett dropboxkonto (www.dropbox.com) och lite smått börjat använda det. Men att använda det fullt ut – det gör jag inte än. Det kräver andra vardagsrutiner i datoranvändandet och där är jag inte än. Den övergången känns också.
Men hur känns det då?
Ja, som Bambi på isen. Det känns tomt och stort och ensamt. Som om jag är övergiven och utslängd i universum. Med en stor undran hur det kommer att fungera. Det känns som om jag inte riktigt står förankrad på marken utan vinglar och flyger in i det stora okända. Utan att kunna flyga. Det är som att vara en bluff som över huvud taget inte kan nåt. Som att inte vara sann och integrerad, utan att bottna. Det känns osäkert och läskigt, nästan farligt. Det är som om tillvaron hänger på en skör tråd. Eller som att att stå vid ett stup.
Det är lite märkligt med mina krisreaktioner för jag skaffar mig teknikprylar som ska göra tillvaron enklare, effektivare, säkrare och billigare. Dessutom är det jag själv som vill det här. Det är jag som drivit på och valt. Man kan säga att det är jag själv som puttar ut mig själv i det stora okända.
Jag kan inte tänka mig att den yngre generationen har såna här reaktioner. De tycks mig ha en självkänsla som inte jag har. De tycks mig vara förtjusta och nyfikna när de skaffar sig de här nya hjälpmedlen. De tar det med en klackspark. Min dotter har precis skaffat en MacBookPro och hon njuter av det. Och hon är gudskelov ett stöd för mig. Jag är inte alldeles ensam. Men i känslan är jag det. Klacksparken i mitt fall verkar vara riktad mot mej själv. Möjligen är det så att jag trycker på lite hårt – typ allt på en gång. Skynda långsamt har sällan varit min grej då jag vill lära mig nåt. Kanske skulle känslolivet lugna ner sig om jag tog en sak i taget i lägre fart.
Jag skulle vilja etikettera mina känslor just i den här situationen. För jag kan heller inte tänka mig att jag är ensam om detta. Tror till och med att många avstår för att tröskeln upplevs för hög. Kriskänslorna är kopplade till kommuniktaionsteknologi och ovana / dåligt självförtroende och kvinna i relativt hög ålder. Tant-tekno-utvecklingskris eller tant-tekno-kris. Kan det va nåt?
