Kontext

Sedan någon vecka häckar jag på två internetsighter för att hitta övernattningsrum eller en liten lägenhet i Drottningstaden. Det har lärt mig att det är en tidsödande syssla att ha koll. Jag har kollat upp läget åtminstone morgon och kväll. På sistone har det stått mig upp i halsen och känts hopplöst. Började ställa in siktet på oändligheten och tomheten.

Häromdan offentliggjorde jag på facebook mitt bo-letande. Fick svar inom 3 minuter. En person kände en som ... osv. Den personen är kontaktad utan resultat.

Igår kväll låg jag och gonade i min vandrarhemssäng och var rätt nöjd med tillvaron att ännu en gång ha landat i Drottningstaden. Jag gjorde flera intresseanmälningar och skrev en del mail till de där internetsighterna.

I kväll ringde en herre som jag tydligen mailade igår kväll. Han är trafikkonsult i Norska huvudstaden med en lgh som han vill kunna vara i ca två gånger i månaden. Hyfsat centralt. 52 m2 och 4500 kr i månaden. Jag ligger bra till som intressent.

Dottern har något att fundera på. Hon blev aningen dämpad och jag förstår att 2000 kr är i smärtgränsen för vad hon klarar av ekonomiskt. 2 500 kr är också inom min smärtgräns.

På spårvagnen på väg "hem" fick jag ett facebookmeddelande - en kompis har liknande behov, kunde vi dela? Efter att ha pratat med henne inser jag att behoven inte är alldeles lika och att hon mest bara vill ha tillgång till en skön säng nån gång då och då. Och betala efter antal utnyttjade nätter. Alltså inte en fast summa varje månad.

Väl "hemma" pratade jag med min kompis/hyresvärd och hon hade uppslag. Kanske  hennes kompis med 4-rummaren i närheten kan hyra ut till dottern? Och det var OK än så länge med omfattningen av boende  i hennes lägenhet som jag står för.

Det hela ger mig en tornadokänsla. Det snurrar runt, lite väl snabbt. Den här snurren är mig bekant. Det brukar i allmänhet vara jag som snurrar. Det ska gå så fort när jag står inför nya vägval i livet. Som om det brann nån stans. Eller som om det stormar. Därav tornadokänslan.