Kontext

I onsdags var dottern på ny specialistkontroll. Oförändrat, sen sist. Med ännu ett i raden av påpekanden hur komplicerad graviditeten är och hur oviss utgången är. För den som vill fördjupa sig finns läsning på deras blogg  http://enaggstvillingar.bloggo.nu/flyttat-snitt/

I mitt tycke är deras situation omänsklig. De har hamnat utanför de vanliga kapitlen i de vanliga  graviditetsböckerna. Långt utanför. Min dotter och pojkvän är med om sånt man inte ska oroa blivande föräldrar med. De genomgår graviditetens och föräldraskapets överkurs.

Jag vet inte riktigt hur jag / man kan förhålla sig och i den situationen har jag slingrat mig likt masken på en krok länge.

Igår kom ett skrämskott. Inga rörelser i magen på alltför många timmar, inte sen dagen innan. Tänk om… tänk om det nu har hänt det som de så nogsamt fått veta kan hända. Dottern ringde MVC.

– Ring förlossningen, var beskedet. Dottern ringde förlossningen.

– Kom hit. NU.

– Så vi ska inte vänta till den ordinarie undersökningen på MVC i morgon?

– Nej.

En stunds förvirring inträdde. Förlossning nu? Vad ska vi ha med oss? Humpflsgjiwentrcq! Handlingskraftigt rafsade de ihop en påse med några tillhörigheter, bl a dator, laddare, mobil och kamera. (Ja, se dagens ungdom!) Och så cyklade de sammanbitna iväg till Karolinska.

Där blev de professionellt mottagna och efter en första undersökning saknades – nog – hjärtljud från den lilla. – Shit. Efter nästa undersökning med portabel ultraljudsmanick visade det sig att det trots allt fanns hjärtljud från båda. – Pu. Tillbaka till ruta ett alltså. Med en välkommen-tillbaka-hälsning.

De cyklade hem och insåg att tillvaron ruskat om dem ännu en gång. Hur skulle det ha blivit om…? Hur ska de göra om det händer igen? Särskilt om de är på semester i obygdsland? De har nämligen planer på att åka norröver, till mig, till farmor och faster ännu längre norrut och till pojkvännens hemtrakter i hippie-land ganska långt från ära och redlighet, och se genrepet av föreställningen Sången om Taråberg. Dottern skulle ha varit högeligen medverkande i föreställningen, om inte om hade varit. Det var för övrigt fjolårets föreställning av densamma som gjorde att de unga tu träffades. Hon som dansare, han som musiker.

Nu har jag läst ut Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och jag har fått mig många goa skratt under tiden. Att jag påverkats märks på mitt språk. Hjälp, jag har smittats rent stilistiskt.

Jag tror också att jag smittats av hundraåringens sorglöshet. ”Det är som det är och det blir som det blir” är hans filosofiska rättesnöre genom boken. Och i det kan han näppeligen ha fel. En annan klok devis är ”Det blir antingen si eller så”, dvs att något kommer att ske eller inte ske.

Så nu väljer jag att förhålla mig nyfiken till tillvaron. För det är onekligen som det är och blir, förmodligen, som det blir. Och det finns all anledning at vara intresserad av hur det blir. Så jag är numera mer nyfiken än ångestfull. Tack vare en sorglös 100-årig hittepå-gubbe.