Niagara falls
Det är nåt med symboliken Niagara falls. Inte bara för att jag dricker och dricker och kissar och kissar (och det gör faktiskt mindre och mindre ont i blåsan, så jag tror på min urologs medicin) utan det är nåt annat också, som känns som ett fall. Framåt.
Hela förmiddagen har jag gnetat med de annars så förhatliga pappren. Idag har jag ägnat mig åt försäkringar. Sorterar, slänger, undrar om de är aktuella, etc etc. Har gjort ett överslag över min pension. Jag visste att den inte skulle vara lysande, och nu är jag aningen glatt överraskad. Det ser inte så förfärligt ut som jag trodde. Men inte är det lysande heller. Jag kommer inte att svälta ihjäl.
Nu ska jag ägna mig åt en tids funderade över hur situationen kan förbättras. För risken finns ju att jag överlever några år till. Till och med ganska många. Och då vill jag kunna leva någorlunda drägligt, hälsa på barn och barnbarn och sånt.
Fallet framåt handlar måhända om att jag äntligen tar itu med mig själv, ser min situation i vitögat och ger mig tid (i grevens tid) att göra nåt konstruktivt åt situationen.
Roligast vore att skriva barnböcker som säljer bra. Det vore en finfin pension. Men, ja… alla blir inte Astrid Lindgren. Men nåt kul ska jag nog kunna hitta på som ger en slant i kuvertet även efter fyllda 65. Hoppas vid Gud att jag inte blir gaggig fort. Får jag återfall i min cancer och dör, så är problemet ur världen. Men lever jag vidare, så vore det fint om gaggigheten inte satte käppar i hjulen.
Nåväl. Just nu är jag ruggigt nöjd med mig själv. Ett klart fall framåt.
