Oro
Jag smakar på ordet. I min värld är det lite förbjudet att känna oro. Det är nåt hispigt och labilt över fenomenet, och det är då inte alls OK. Labil får man inte vara. Men ärlig ska man vara. Det är några av de moralkakor jag fått med mig från uppväxten. Senare har jag lärt att det heter introjekt, det där jag oreflekterat fick med mig som värden och levnadsregler från barndomen.
Så nu är jag ärlig. (För det skulle man ju vara.) Jag känner oro. (Vilket alltså inte var så värst OK.)
I alla fall, oron är lite diffus. Inte alls invaderande och jag känner mig då alls inte labil. Snarare tvärt om, jag är mycket stadig. Men jag känner oro. Oron är kopplad till högst påtaglig ovisshet om existentiella ting och hur de kommer att utvecklas den närmaste månaden.
Jag vet inte vad mormorskapet innebär, dvs vad jag kommer att bli mormor till. Jag vet inte hur många levande barn det är frågan om och i vilket skick de kommer att vara. Däremot vet jag att jag kommer att vara en älskande mormor till vad som nu kommer ut och så bra och stödjande mor och svärmor jag över huvud taget förmår. Och jag vet inte riktigt hur det står till i min blåsa heller. Är det månne nåt djävulskap på gång och är jag i så fall tillbaka till ruta ett? Det är fyra år sedan, precis, som jag var i ruta ett. Ruta ett innebär att det finns cancer i min blåsa som ska skrapas bort och undersökas, för att kunna göra ny behandlingsplan. I så fall är utgången återigen oviss. Eller är det bara så att blåsan är en orosspegel av mormorskapet?
Man kan säga att min oro är existentiell och berör liv och död. Den väcker insikt om hur viktigt det är att ha något säkert att hålla mig till, nu när jag inte kan kontrollera det existentiella utfallet. Jag behöver lura mig själv lite, lura mig att tro att jag kan kontrollera den här okontrollerbara tillvaron. Så nu ska jag sätta upp några kontrollerbara stolpar i tillvaron.
Idag ska jag lämna ekonomipapper till min revisor och i övrigt beta av en rätt diger att-göra-lista. I morgon ska jag jobba några timmar – låt säga på förmiddagen mellan 8 och 12. Det ska jag nog göra på onsdag med. Kanske veckan ut. Det inbegriper en del städning och röjande. Jag känner hur skönt det är att bestämma mig för såna här konkreta saker att göra. Mitt i semestern. Varje dag ska jag dessutom göra mitt korsettbyggarprogram för att stärka ryggen (som krånglar fortfarande) och varje dag ska jag göra nåt slags motionerande.
Nu, när semestern egentligen börjar och stora friheten ligger för dörren, är min medicin till mig själv ett ganska strikt inrutat liv. Det mår jag bra av. I alla fall just nu när jag känner denna existentiella oro.
För övrigt vill jag ge mig själv tillåtelse att känna den oro jag faktiskt känner. Kära oro, du FÅR finnas. Jag hanterar dig med lite lurendrejeri, dvs ett lite mer inrutat liv än vad jag vanligen skulle gjort. That´s all.
