Det är som det är
Lägenheter och åter lägenheter. Det finns så många att tycka nåt om, att ta ställning till. Inser att jag faktiskt har råd att skaffa mig en hyfsad lägenhet hyfsat centralt med hyfsad standard. Inte bästa superläget, men inte långt ifrån.
Har hittat en vinterbonad kolonistuga, en lägenhet med sovrumsloft, etagelägenheter och plattlägenheter, lägenheter i tråkiga tegelhus eller plåtklädda dito, fascinerande landshövdingehus, tråkiga utsikter över parkeringar och trafikleder och lummiga inbyggda gårdar eller intill skogiga parker.
Till slut blir jag närmast illamående och snurrig i huvudet då jag ska få ett grepp om dem och när de visas. Visningarna brukar vara 30-45 minuter. Jag har bestämt att bli kvar i Drottningstaden över helgen och spana in några områden.
Jag hoppas verkligen att dottern och pojkvännen slipper det här flängandet. Det verkar ju som att de kan få byta till den där fina lägenheten i Vasa-stan. För övrigt är de på lugnare och mera optimistiskt humör, vilket de berättar om här http://enaggstvillingar.bloggo.nu/ De är helt enkelt inte lika rädda och chockade. Mina egna reaktioner utgör en parallellprocess för jag är också lugnare. Det finns definitivt två liv att glädja sig åt i den där magen och senaste beskedet från ultraljudsundersökningen är försiktigt positivt. Vi vet alla att graviditeten är komplicerad och att det kan gå både si och så. Och det är som det är, med den saken. Det är lika bra att glädjas medan tider är.
