Ett liljeholmens
Jag har haft ett antal dagar fyllda med koncentrerat arbete inbäddade i känslomässigt mörker. Har noterat hur självkritisk jag varit. Det har inte varit nån hejd på hur dålig jag varit. På det mesta. Självtärande. Jag har liksom velat krypa ur mitt eget skinn.
Nu har jag rest från Drottningstaden till Kungliga Huvudstaden. Dottern med pojkvän har passat på att använda min bil, som vi bilade ner från midjan av mellanmjölkens land i fredags. De har varit ute i spenaten och tältat. De skulle också slå på bollar vid nåt tillfälle. Nu ikväll är de nån annan stans och fiskar. Hon förklarade det som att de behöver göra avreagerande saker.
Då gick det upp ett liljeholmens.
Naturligtvis. Om jag håller att krypa ur mitt eget skinn, vad ska då inte dom vilja göra! Situationen är ju vanvettig och vanmäktig!
Här går dom / vi och är beredda på liv och död vilken stund som helst. Högst konkret. Ska den lille överleva en timme till? En dag till? Två? Tre? Och ytterligare en? Till nästa undersökning? Hur blir det om den gör det? Hur blir det om den inte gör det? Vilka är oddsen? För vad?
Inte undra på att det drar igång krafter som gör att man vill krypa ur sitt eget skinn! Synd bara att jag riktar den här vanmakten inåt. Efter liljeholmens upplysning kanske jag kan rikta energin utåt, jag med.
