Kontext

Det är inte för inte som min blogg har underrubriken Grubblor från Midjan av Mellanmjölkens land. Ibland önskar jag att jag inte grubblade så förbannat. Som på dotterns öde, t ex.

Ibland är grubblandet ren njutning.

Nyss lyssnade jag på två repriser av Fredrik Lindströms pratprogram Vad är en människa? Han sitter i ett helt program och pratar med en enda person om nåt. Underbart i allt TV-snuttifierande. Han pratade med Peter Gärdenfors om människans hjärna. Vi människor är mönster- och orsaksberoende. Vi söker mönster, strukturer och förklaringar i allt förbannat, även där det egentligen inte finns några förklaringar att finna. Det känner jag igen och det är träffande. Nog fasen är jag mönster- och förklaringssökande alltid. På gott och ont. Det har gjort mig innovativ – och ineffektiv, beroende på vem som betraktar och när.

Ett exempel på mönsterletandets ineffektivitet: Ett vetenskapligt experiment. Två spakar gav belöning. Den ena spaken gav belöning vid 80% av fallen, den andra bara 20%. Människan ägnade stor kraft åt att söka mönster och samband mellan de två spakarna, och kom i bästa fall upp till ca 68% belöning. En råtta utsattes för samma experiment och lärde sig snabbt att det inte var lönt att försöka med den spaken som gav sämre belöning. Därför belönades råttan vid 80% av tillfällena. Så det kan bli. Nåväl. TV-pratarna menade att vi evolutionärt harft fördelar av att vara mönstersökande, även om det i enskilda fall kan te sig lite komiskt, då en råtta når högre resultat än människan.

När jag fick mitt cancerbesked så gick jag in med stor frenesi åt att förstå vad jag hade drabbats av. Inget var för svårsmält för mig. Jag glufsade i mig den litteratur som blivande urologer läser och jag är hyfsat kunnig på blåscancer nu. Det är samma sak med dotterns situation. Jag vill veta och förstå, även det som är ohyggligt tufft och svårsmält att ta in. Det kan hända att det är ineffektivt och bara tungt att bära insikterna om hur problematisk hennes graviditet är. Jag tror det är lättare att ta svårigheterna när de kommer utan att bära allt i förväg. Men jag har svårt att inte utforska hela vidden av situationen. Därav grubblandet. Förbannade grubblande. Å andra sidan: Jag har mitt levebröd på att stötta organisationer och ledare utifrån deras komplexa och ofta svårfångade situation med en komplex orsaksbild att sätta sig in i.

Men jag har också en öppenhet för att det inte alltid finns orsaksförklaringar. Och jag blir rent avståndstagande inför kommentarer som - Det här har hänt för att du ska lära dig nåt. Såna kommentarer hör jag ofta då blir jag alldeles trött. Jag tror inte att tillvaron är regisserad av någon eller något för att jag ska lära mig nåt. Däremot händer det saker och ting och jag kan lära mig nåt av det. Det finns ingen särskild orsak till att just min dotter har en problematisk graviditet. Problematiska graviditeter händer emellanåt och det råkade vara hon som fick det. Det finns ingen enskild orsak till min cancer, och det råkade vara så att jag fick den. Jag är inget typfall, jag har varken varit storrökare eller umgåtts med farliga lösningsmedel i nån större omfattning. Det finns helt enkelt inga enkla förklaringar, annat än att naturen inte uppträder så perfekt som vi skulle önska.

Jag tänker in religion i den här grubblan. Religioner har vi människor skapat för att göra den svårbegripliga världen begriplig och möjlig att uthärda. Det är inte gudarna som skapat oss utan vi som skapat dem. Religion är ett av alla utslag på att människan är förklaringsberoende. Det säger jag, det sa dom inte på TV.

Allt medan jag njöt av TV-pratet och plockade disk och skräp, så gick tiden. Klockan lite över tre gick jag till affären för att inhandla några saker till midsommarätandet med en kompis. Stängt! Så kan det gå då man grubblar. Man kan missa vissa tåg!