Kraftfält
Summerar ett halvårs boende i andrahandslägenhet i Drottningstaden.
När jag skaffade lägenheten skedde det på inspiration av att dottern också behövde en lägenhet, tillfälligtvis, och det blev liksom den tändande gnistan. Det var ett stor steg för mig. Gruvsamt värre. Jag hade det ju så bra hos min kompis IJ. Maken till generös människa får jag leta efter.
Nu konstaterar jag att det gick ju bra. Det är skönt med ett eget boende.
Men säg den situation som bara är bra som den är. Ha vill ha mer. Nu tycker jag det är besvärande att inte ha tillgång till lägenheten under helgerna, inte givet i alla fall. Nu vill jag ha något än mer eget. Har börjat leta... Kollar regelbundet på Boplats "Drottningstaden" och får auto-meddelande därifrån om nyheter och gör intresseanmälningar titt som tätt. Hittills har jag inte fått ett enda erbjudande därifrån. Har också laddat hem Hemnet- och Blocket-appar på mobilen, så jag har lätt att kolla utbudet.
Dessutom har jag blivit med centralt beläget kontor från 1 september. Jag är del i ett rätt rejält och ståndsmässigt kontorsrum hos ett av våra partnerföretag ett stenkast från Centralstationen. Det innebär att vårt företag kommer att ha en fast och officiell punkt i Drottningstaden. Med det är jag faktiskt mycket nöjd. Även om jag även här har mina rädsledubier för mig personligen - du vet, sånt där tankegods som
- Hur ska det gå?
- Kan jag det?
- Det kommer nog att gå åt hellvete och då står jag där.
Det är rakt fascinerande hur mycket en sån som jag brottas med tvivel. Dom skulle bara veta! Jag dväljs (fantastiskt ord i sig) mellan kraften Ha-vill-ha-mer och kraften Det-går-åt-hellvete-iallafall. Det här är vardagsmat för en sån som mig. Så här har jag det. I ett mer eller mindre konstant kraftfält är jag. Det är mitt livsmönster. Stön.
