The arrow of time
Tidens pil. The arrow of time. Hela tiden sker det som inte skett förut. Vi befinner oss i pilens spets.
Vi är många som lever livet som om allt är igenkännbart. Som om inget är nytt under solen. Det som händer i Japan får mig att reflektera över det nya och det igenkännbara.
På TV talar dom om det japanska vädret framöver. Det är av vikt att ha koll på hur de radioaktivt stoffbemängda vindarna blåser.
Det väcker minnen. 26 april 1986 hände det. Tjernobyl väller in i mitt medvetande. Då blåste en vind rakt mot midjan av mellanmjölkens land och vi fick osedvanligt mycke på oss. Jag har fragmentariska minnen. Vi låg i vår säng i sovrummet direkt under yttertaket och det regnade. Vi konstaterade att vårt taktegel blev radioaktivt. Jag minns också den sommarens kohagar utan ett endaste betande djur. Och så minns jag vilsenheten kring den offentliga information vi fick. Den kändes opålitlig. Vi levde i stort sett normalt, vi tog barnen – under pågående radioaktivt nedfall – på dagis och vi for till våra jobb.
Jag tillhör alltså en ganska stor hoper människor som har upplevt en kärnkraftsolycka förr. Inte av värsta slaget men fullt tillräckligt för att vara etsat i minnet för evigt. Det gör det japanska folket också. De har upplevt Hiroshima och Nagasaki. Vi tillhör den allra första generationen av människor som upplevt upprepade kärnkraftsolyckor.
Det är inte alltid det är angenämt med att vara världsförst med en erfarenhet. Det här skulle vi gärna vara utan. Undrar hur det kommer att påverka synen på kärnkraftens säkerhet. I princip är kärnkraft ett elände som inte borde finnas på jorden.
Jag tycker att jorden mullrande ryter till oss. - Se upp. NU. Tro inte att du, lilla människa, kan bemästra naturens krafter i tid och evighet. Nog för att du är lite småsmart, men i det stora hela är du en liten lort. Se om ditt eget hus nu och låna inte av kommande generationer.
Lite ironiskt kommer en svensk nyhet om att nu finns lösningen på kärnavfallets slutförvaring. Naturligtvis finns kritiska röster som menar att radioaktivitet kan läcka ut i grundvattnet – om sisådär tusen år.
Jag minns också Tjernobyl. Då var jag ute och gick i regnet med min son (i barnvagn) i Umeå. Året därpå flyttade vi till staden som fick mest radioaktivt avfall – Gävle.
Jag tror att Jernis sammanfattat problemet: "Vad som skett är att ekonomiska intressen har tillåtits spela poker med människor och miljö som insats. Och så gick det åt helvete när moder natur synade."
Vill du läsa hans blogg? http://jernis.wordpress.com/
Kram!