Hyllnings-TV
Nu kommer dom. De där TV-underhållningsprogrammen som bygger på en annan princip än den om att en efter en åker ut och kvar står vinnaren. Jag har skrivit om det här förut och kallar principen för förnedrings-TV. Då nämnde jag programmet Så mycket bättre, där en brokig skara kända musiker tussades ihop på internat en tid och de hyllade varandra och varandras musik genom att ge dem nya tolkningar. En i taget. Lysande och underhållande.
Det finns allt starkare ljus i tunneln. I går såg ja Martin Stenmark leda ett program som heter Kvällen är din. Det är ett av ljusstrålarna i tunneln.
Idén bygger på att lyfta fram vardagshjältar och hjälpa dem att uppfylla sina drömmar. Där var en hjälpsam pensionär Bertil som i hela sitt liv drömt om att få flyga själv. Nu fick han det. Under överraskande former – för det är väl här som underhållningsvärdet ligger. Och den dimensionen ska naturligtvis inte underskapttas, för det ska ju bli TV av det hela. Där var invandrarkvinnan Elisabeth som levt ett slitigt liv och som älskar att dansa och fick sin dröm uppfylld att få dansa med Tobias Karlsson, en av de professionella dansarna i Lets Dance. De uppträdde inför stor publik. Där var tonårstjejenbb Ebba, vars bakgrund jag missade, som fick sjunga duett med Josh Groban och där var den cancersjuka 10-åringen som gå på Justin Bieber-konsert i Berlin och till och med fick förevigad puss och kram av idolen. Där satt en man i publiken som varit en stor öppen famn för en stor invandrarfamilj, m fl, och som hyllades med en sång av Martins Stenmark och sen ko alla han hjälpt in på scenen och hyllade. Jag både skrattade och grät. Är inte detta också underhållande, så säg.
Tänk dig en värld där vi går omkring och tittar på andra utifrån vad vi uppskattar dem för. Det gör nåt med personen ifråga. Men det gör också nåt med världen. Så den här nya principen för TV-underhållning representerar inte bara ett paradigskifte för TV utan också ett paradigsmifte för samhällsutvecklingen.
Sen kan jag tycka att vissa hyllningsprogram får hysteriska proportioner. I USA hjälper ett hysteriskt skrikigt gäng en stackars synd-om-familj att bygga om deras hus. Det är en delvis annan princcip – syndommadig & godaoss-principen. Och de som får hjälpen ska vara såååå tacksamma och gråta i TV. Där är jag inte med i hyllningskören. Den typen av program blir ett slags kulturimerialism och maktutövning.
Men gårdagens program med Martin Stenmark var i princip väldigt OK. På med ficklampan efter vardagshjältar. Bekräfta dem. Hylla dem. Heja Martin, med flera. Bravo. mera hyllnings-TV.
Jag skulle vilja göra hyllnings-TV själv. I ett mera intimt format, samtal i hemmiljö med två eller bara några få personer. Och verkligen utforska och fascineras av huvud-personen. Ett slags jag-tänder-på och inspireras-av-dig-program. Men, ja, det blir väl inte så bra TV av det hela, om jag skulle sitta där och gilla folk. Och det är helt Ok om andra gör det.
